Julkrönika

Ur Riktpunkt 10, 2020. Julafton, säger bibeln och den kristna kyrkan, firas till minne av Jesus födelse – Jesus som var Guds son och som föddes för att ge alla människor möjlighet att komma till himlen, bara de trodde på det här med Guds son och ångrade sina synder. Men om vi lyfter lite på allt religiöst tingeltangel som hopat sig under århundrandena, så hittar vi något helt annat.

I själva verket hette han inte ens Jesus, han hette Joshua och i hans tid och på hans språk uttalades det Ieschu. Inte heller föddes han på julafton, det var bara praktiskt att lägga firandet ungefär där man tidigare haft midvinterfester i andra religioner, så att det skulle kännas mindre främmande för de omvända.

Jesus, som vi med vanans makt får kalla honom, växte upp i en mycket liten by där alla kände alla, och det verkar ha varit något problem med vem som var hans far. Det är inget man kan veta säkert, men det verkar troligt att han var född utom äktenskapet och därmed var väldigt utsatt i den strikta miljön i Nasaret. Visserligen tolkades den judiska bibeln på olika sätt och diskussionens vågor svallade högt i synagogorna, men om detta var man överens: oäktingar hade inte full samhällelig status. Att vara så marginaliserad kan nog ha skapat ett skarpt medvetande om vad som är rättvisa och vad som inte är det. Ändå ingick han i en familj, där en man vid namn Josef var överhuvudet – bilden som vi har i huvudet har rötter i söndagsskolan, och vi tänker oss timmermannen Josef och den unge Jesus som snickrar och hyvlar i den mysiga lilla verkstaden. Det är emellertid så långt från verkligheten man kan komma. Josef var nämligen ingen snickare, han var en ”tekton”. Det är ett ord som betyder byggare, men som bekant bygger man ju inte med trä runt Medelhavet. En byggare var inte heller en arkitekt eller en förman, han ägnade sig åt det hårda grovarbetet där man hugger sten och lägger väg eller reser väggar. Josefs och hans styvson Jesus grovarbete försiggick med stor sannolikhet i staden Sepphoris som byggdes på en kulle någon timme från hembyn. Här skulle nämligen en stad i grekisk-romersk stil resas för den överklass som levde på den romerska ockupationsmaktens sätt, och inte intresserade sig för sina fäderneärvda traditioner eller för de fattiga människor som byggde deras stad.

De fattiga människorna, det var småbrukarna, och de jordlösa som arbetade på stora lantgårdar eller som hantverkare, det var de som slet ihop skatten som romarna utkrävde av sina ockuperade territorier och som höll en samarbetsvillig överklass i utländsk lyx. Den romerska övermakten hade utmanats ett antal gånger, men den hade alltid till sist besegrat de upproriska. När Jesus med sin föraktade oäktingsstatus växte upp gjorde han det i ett krigshärjat och osäkert land där det jäste under ytan, och där så kallade banditer härjade i oländiga områden. De var vad man kan kalla för omedvetna upprorsmän som struntade i samhället som helhet och tog vad de behövde där det fanns att få, och som en och annan gång också hjälpte de mest utsatta i sin närhet. I det här landet var det ingen tvekan om vart en person hörde: till de rika och besuttna eller till den hänsynslöst utsugna majoriteten. I det senare fallet drömde man om uppror och romarnas avtåg, och om ett land som skulle styras inte av en lyxtörstig överklass utan av de fattiga, med hjälp av Gud.  Man tänkte sig också att om man levde enligt alla religionens regler, så rättrådigt och gott man bara kunde, och om man vördade sin Gud, så skulle han se till att ett sådant styre uppkom, eller åtminstone hjälpa dem som försökte åstadkomma det. Det var en slutsats grundad på en viss erfarenhet: bara människor kunde inte besegra krigsmaskinen Rom, men med Guds hjälp skulle det väl fungera. Så vad vi finner om vi riktar förstoringsglaset mot de slitna och utnyttjade är helt enkelt klassmedvetande, fast utan moderna (för att inte tala om vetenskapliga) övertoner. Människorna såg förtrycket glasklart, men de såg ingen riktig väg ut – om inte Gud skulle ställa upp förstås.

Och varenda upprorsledare värd sitt vatten under denna tid proklamerade att han hade Gud på sin sida, att det var nu det skulle ske. Det var ärligt menat, var och en av de här upprorsledarna utropade sig till Guds utvalde, rättvise konung och satte igång sin upprorsgnista i total förvissning om att Gud skulle sträcka ut sin hand till upproret.  Jesus var inte den ende på långa vägar, han blev bara den mest kände av dem. Precis som de andra var han en konung och precis som de andra dömdes han till döden av romarna på det mest förfärliga sätt. Och det var ett sätt som faktiskt var särskilt avsett för upprorsmän, och på korsets inskrift skulle det faktiskt stå att han utropat sig till kung…  Läser man noggrant i bibeln finner man fler rester av just hans speciella uppror: en tumultartad scen med slagsmål i templet, en stor styrka romare som måste till för att arrestera honom, svärd som dras, deklarationer om att de fattiga ska äga himmelriket. För med himmelriket avses med största sannolikhet den framtida, av Gud och upprorskungen rättvist styrda staten.

Midvintersolståndet
Midvintersolståndet, när det är som mörkast på året. Många förkristna religioner firade denna vändning mot ljusare tider, något som gjorde att kristendomen placerade en av sin viktigaste högtid vid samma tidpunkt. Bild: Midvintersolståndet. Spito, Public domain, via Wikimedia Commons

När Jesus föddes var det fortfarande långt till hans upprorsrörelse och död. Men han skulle växa upp och växa in i en klasskamp som tog sig religiösa uttryck, han skulle komma att uttrycka sina mål och sina aktioner i främst religiösa termer och han skulle fånga de fattigas intresse – kanske var det ändå nu det skulle ske?

Men hur blev då upprorsmannen Guds son? Ja, någon tid efter att han avrättats exploderade den judiska krutdurken och ett omfattande upprorskrig tog fart. Massan tvingade så att säga med överklassen som försökte förhala kriget så gott de kunde och ytterst motvilligt drogs in – det var ett av skälen till att romarna ännu en gång segrade, och nu ödelade de Jerusalem och kastade ut dess befolkning (istället byggde de upp en rent romersk stad). Upproret hade förbytts i nederlag, och det lilla man kunde veta om Jesus rörelse och tankar plockades på andra sidan förödelsen upp av en man som hette Paulus. Han var energisk, karismatisk, andlig, monoman och avgjort en ganska udda person som såg potentialen till en världsreligion här, och nu skalades raskt allt annat än det religiösa bort – resultatet blev lydighet istället för uppror, anpassning till romarna istället för kamp mot dem. Småborgerlighet istället för revolution, om man tillåter sig att skifta moderna begrepp till antiken…

På julafton är det alltså födelsen av en upprorsman vi firar, en man som med sin tids begränsningar ville de fattiga och förtryckta väl, en man som tog till vapen för dem och som dog för sitt uppror. Under årtusendena har många män och kvinnor följt i hans spår – inte i de lydiga, anpassliga, kristna spåren där människor ska böja sig under överheten, utan i upprorsspåren där de förtryckta utmanar förtryckarna. Idag är tiden mogen på ett sätt som den aldrig kunde vara på Jesus tid, vad han än drömde om. Idag kan de förtryckta äga hela världen och skapa vad han skulle ha kallat ett himmelrike. Det tål att tänka på.

God Jul, kamrater!

Marina Weilguni

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.