KRÖNIKA Jag har som följd av MS (Multipel Skleros) tappat det mesta av min gångförmåga, därför har jag en elektrisk rullstol med tre hjul, en så kallad ”moppe” som har blivit min trogna vän och följeslagare i ur och skur.
Jag fick den beviljad 2012 och den har tjänat mig ganska bra, men nu börjar den bli gammal och sliten – med andra ord behöver den pensionera sig och jag behöver få en ny yngre modell. Man skulle tro det vore enkelt eftersom jag redan har beviljats en moppe en gång, så jag ringer därför hjälpmedelcentrum och berättar att min moppe börjar krångla, och förväntar mig att de direkt ska byta ut den mot ny…
Men ack, så enkelt var det inte. Först får jag ringa den arbetsterapeut från regionen som förskrivit den, hon ber mig felanmäla till hjälpmedelscentrum, och när det är gjort kommer det en mekaniker hem till mig efter behörig kötid. När den personen kommer kan han konstatera att moppen är sliten och det är inte lönt att reparera den och alltså döms den ut. Jag får hålla mig nära hemmet i avvaktan på en lösning för mig, och han ber mig kontakta arbetsterapeut i ärendet!
Jag gör som jag blir ombedd, och får veta jag ska prata med en läkare på vårdcentralen, för att han ska fylla i underlag om min hälsa mm. Jag ringer vårdcentralen, får veta att om två veckor är det läkarrond och de ska se på saken. Veckan efter läkarronden ringer en sköterska till mig och ger mig en läkartid i mitten på nästa månad. Därefter ska läkaren skicka intyg till arbetsterapeut med internpost, jag ska sen få en tid med henne för att se över mina hjälpbehov. Sen får vi se om hon tycker jag ska ha en ny moppe.
När det är gjort ska hon kontakta hjälpmedelcentrum, vi ska boka en tid med dem och en konsulent. Sen kan konsulenten beställa nytt fordon till mig och om jag har tur och allt finns i lager så får jag kanske en ny bästa vän under år 2023 – vem vet? I avvaktan på detta får jag hålla mig hemmavid!
Det har sagts förut och stämmer fortfarande att det krävs ett starkt psyke och bra hälsa för att vara sjuk och hjälpberoende.
Ditt samhälle kan kännas igen på hur vi behandlar dem som är mest i behov av dess insatser. Detta sätt är enligt min övertygelse ett enormt resursslöseri, pengar som kunde gått till andra med behov av hjälp går nu istället till en onödigt krånglig byråkrati.
Winnie Svendsen
