PARTIET I Stockholm talade Sveriges Kommunistiska Partis ordförande Andreas Sörensen på 1 maj. Riktpunkt publicerar hela talet nedan.
Kamrater,
Det är storm i världen och det är storm här hemma. Det blåser hårdare från alla håll och på alla sätt blir läget svårare.
I världen drabbar imperialisterna samman och stångar världens folk allt blodigare. Den imperialistiska invasionen av Ukraina har lämnat tiotusentals döda och i kampen om marknader trampar kapitalet över lik. Igår var det irakiska, afghanska, libyska och jugoslaviska lik. Idag är det ukrainska. Överallt samma krig – kampen om rätten att suga ut, kampen om profiten.
I Taiwan och i haven runt Kina hopar sig orosmolnen. Den engelsktalande imperialismen sluter leden och skärper hela tiden tonen mot Kina, som svarar med samma mynt.
Motsättningarna blir skarpare. Med kapitalismen är det ofrånkomligt. Den omättliga hungern efter merarbete, efter profit och tillväxt slungar alla länders kapital in i en ofantlig kamp, som till slut handlar om minsta krona. Alla kapitals varulvsjakt efter mervärdet, denna produkt av mänskligt arbete, gör konkurrensen lika dödlig som förutsägbar. Vi vet var historien slutar.
I Sverige ökar trycket. Inte för inte kallade man vår senaste vinter för en ”krigsvinter” – den var för vanligt folk lika tung som en vinter i krig. Elpriserna sköt i höjden, matpriserna följde efter i samma riktning, räntorna på de bolån människor tvingats ta för att leva ökar och att hyra är inget alternativ – det är inte bara den dyraste boendeformen, bostadsbristen gör det till en dröm för många.
Fackföreningarna, som styrs i samförståndsanda, lägger sig som en undergiven hund på rygg, och väntar på att kapitalet ska klappa den. I avtal efter avtal efter avtal efter avtal bekräftas lönesänkningarna. Det heter att man tar ansvar. Men för vad och vems ansvar? För ekonomin? Det betyder ingenting annat än att ta ansvar för kapitalismen, för att profiten ska rulla. Dag efter dag kablar man ut hur samhällsfarliga strejker är och hur viktigt det är att inte spä på inflationen genom att kräva för höga löner. Det är underförstått att företagen inte kan ta detta ansvar, för ingen har väl än så länge föreslagit att kanske företagen kan bära detta ansvar genom att höja arbetarnas löner genom att tumma lite på profiten?
Nej, ansvaret ska tas av arbetarklassen. Bördan ska bäras av den som redan bär mest. Hur skulle aktieägarna egentligen kunna klara sig utan sin utdelning? Det lär vi aldrig få veta.
Utifrån dessa förutsättningar är den politiska utvecklingen given. Hårdare tag längs hela linjen. Vi fråntas allt större delar av den frihet som den borgerliga demokratin funnit för gott att låta oss ha. Socialdemokraterna har sett till att vi förlorat vår rätt att strejka och vår trygghet på arbetet och som av en händelse lyftes från fackföreningarna inte ett finger mot denna utveckling – för hur skulle det se ut om de socialdemokratiska fackföreningsledarna angrep de socialdemokratiska politikerna? Det är väldigt bekvämt att de som angriper arbetarna också styr arbetarnas organisationer.
Men verkligheten kommer alltid ifatt. När arbetarna inte kan strejka eftersom deras strejkrätt är begränsad så strejkar de ändå, vilket lokförarna på pendeltågen här i Stockholm visade. Lokförarna har med all önskvärd tydlighet visat att de inte accepterar den situation de tvingats in i och som i andra länder lett till katastrofala olyckor. Trots fackföreningsledarnas försök att gå kapitalet till mötes lyckades de inte få med sig arbetarna, trots att man accepterade nedskärningarna gjorde inte arbetarna det.
Strejken visar oss att när arbetarna väl bestämmer sig, kringgår de strukturerna som reformismen och fackföreningsledarna byggt upp och åsidosätter hela maskineriet. Reformismens grepp om fackföreningarna är ett luftslott och verkligheten kommer också att riva ner det, förr eller senare. Idag gällde det säkerheten på tågen. Imorgon gäller det något annat. Deras ordning är byggd på lös sand.
Tvärtemot sin egen kongress inledde också Socialdemokraterna inträdet i Nato och processen mot att stärka statens repressiva apparat. Helt i hamn hann de inte, utan var tvungna att stanna vid tyngre vapen till polisen och hårdare lagar för de som är fräcka nog att göra motstånd mot samma polis. Förra året fick Moderaterna och Sverigedemokraterna ta över stafettpinnen och det gjorde de med bravur, så snyggt att man knappast ens kunde märka att den kapitalistiska regeringen gick från vänster till höger – politiken förblev nämligen densamma.
Elpriserna sköt i höjden i det elsystem som skapats av socialdemokratin och inflationen slog – och slår! – hårt mot arbetarna, vars löner hölls nere av socialdemokratin. Upprustningen av repressionen fortsatte med övervakning, fler ordningsvakter och större befogenheter för polis. Nato-anslutningen fortskrider och politikerna från höger och vänster väntar med iver på godkännande från det turkiska parlamentet.
Kamrater,
Sådan är kapitalismen. Överallt lastas alla bördor över på det arbetande folket och överallt blåser det snålare. Det vet de som har makten – därför förbereder de sig på att möta motstånd. Därför stärker de repressionen. Gängkriminaliteten är en parentes i jämförelse med arbetare i rörelse och vi ska inte göra oss några illusioner om vad statens alla repressiva organ har för egentlig uppgift.
Vi ser hur kapitalismen utvecklas med lagbundenhet, både hemma och ute i världen. Vi ser hur motsättningarna ökar och hur det inte kunde vara på något annat sätt, givet det system vi lever i. Vi ser hur motsättningarna leder till krig och hur människor dör för att alla länders kapital ska kunna öka sin profit.
Vi ser också hur man överallt lastar över alla bördor på vanliga människor. I de leriga skyttegravarna är det inte kapitalisternas söner och döttrar som dör, utan vanliga människor. De dör för sina kapitalisters profit. Vi ser hur man i Sverige lastar över alla kostnader för krisen på oss, på hela det arbetande folket. Maten, elen, räntorna och hyrorna. Allt blir dyrare och lönerna hålls nere. Vi ser hur det här systemet inte är till för oss, utan för de där uppe.
Därför har vi hela tiden sagt att inom kapitalismen finns det ingen lösning. Kapitalismen hade inte kunnat vara på något annat sätt än den är och den kommer inte att kunna sluta vara på det sätt den är. Därför måste den också avskaffas, den måste krossas. Det finns inget alternativ.
Därför håller vi hela tiden fram att valet i slutändan är enkelt; vi har att välja mellan socialism eller barbari och för varje dag som går ökar klyftan mellan vad vi har och vad vi skulle kunna ha under socialismen.
Vi är inga massor som är samlade här idag. Våra resurser är blygsamma och vårt stöd är inte massivt. Men kom ihåg att vårt parti ändå är ett stort parti – vi är det största av partier för vi bär framtiden på våra axlar. Därför fortsätter vi och just eftersom vi fortsätter kommer vi att bli fler. Såsom det är förblir det inte.
Imorgon är vi återigen vid våra arbeten eller vid våra studier. Våra liv fortsätter och i vår vardag fortsätter också kampen. Där stod vi först igår och där ställer vi oss först imorgon. Det är så vi vinner framtiden.
