EU-VAL EU-valet är över, och vi har alla kunnat ta del av de stora partiernas framgångar och bakslag, både i Sverige, Norden och Europa i övrigt. Resultaten vi får se är fortfarande preliminära, men visar förstås att maktfördelningen fortsatt är till ”högerns” fördel. Såhär ser det ut i nuläget:
Extremhögergruppen med sina rasistiska och flyktingfientliga budskap dundrade fram i Europa totalt, och får 9 nya mandat i Europaparlamentet. I Frankrike gick Marine Le Pens Nationell Samling med sitt nationalistiska budskap starkt framåt, och fick dubbelt så många röster som regeringspartierna. President Emmanuel Macron meddelade till följd av detta att han upplöser parlamentet och utlyser nyval. De traditionellt konservativa kristdemokratiska partierna gick också fram och får 8 nya mandat. EPP, som de kallas i EU-parlamentet, blir återigen klart största partigrupp. och EPP:s toppkandidat Ursula von der Leyen kan därmed förvänta sig en ny mandatperiod som kommissionsordförande.
De liberala och socialliberala partierna i RE (Förnya Europa) förlorade hela 23 mandat, och de Gröna förlorade 19 mandat. Vänstergruppen står i stort sett oförändrad och tappade ett mandat, medan den socialdemokratiska gruppens mandat är oförändrade.
I norden var resultatet något avvikande, och ”vänstern” gick framåt. Storskrällen som Sverigedemokraterna hoppats på uteblev, och istället gick Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, och Miljöpartiet framåt – de båda sistnämnda betydligt mer än förväntat. Trenden är likadan i Danmark och Finland.
I det stora hela betyder valresultatet förstås bara att kapitalismens systempartier sitter stadigt vid makten, oavsett om de kallar sig vänster eller höger. De vanliga människorna kommer att drabbas av deras folkfientliga politik i viket fall som helst – kanske på något olikartade sätt, inom olika sektorer och med varierande retorik.
Resultatet i Norden betyder givetvis inte att vi nu kommer att få se en annan EU-politik, eller att EU är på väg att ”förändras inifrån” med start från Sverige, Danmark och Finland. Vad det förhoppningsvis betyder är att många fler människor inte längre sväljer den öppet rasistiska, arbetarfientliga, krigshetsande och föraktfulla politik som annonseras från Tidöpartierna och SD utan omskrivningar och att de försöker hitta alternativ. Att de då vänder sig till vad de uppfattar som ”vänster”, där man försöker klä politiken i en mera jämlik och radikal dräkt, är inte att förvåna.
Och det här ger kommunisterna en möjlighet. För efter valet står vi fortfarande kvar, medan de andra drar till köttgrytorna i Bryssel, och nu gäller det att visa vad som verkligen är vänster och vad som verkligen kan åstadkomma en förändring i Sverige och världen.
