KRÖNIKA Vad de härskande klasserna i den kapitalistiska världen var tvungna att ge arbetarna, från 1917 och fram till 90-talet, tas nu tillbaka och mer därtill. Inte bara arbetstagarnas levnadsstandard utan också demokratiska rättigheter, institutionella garantier, socialförsäkringsrättigheter, arbetstider, hälsovård, kompensationer, ledigheter, fackliga friheter, bidrag, pensioner, allt…Hur har de lyckats med det?
Efter Sovjetunionens och folkrepublikernas kollaps ökade splittringen ännu mer i arbetarrörelsen och i den kommunistiska rörelsen. I öst uppstod nya fenomen som fattigdom och korruption i mycket stor skala. Plundring av det som arbetarmakten hade skapat under decennier pågick för fullt och stadgade så småningom den nya borgerliga härskade makten. De kommunistiska regeringspartierna upplöstes i hastig takt, och lyckades aldrig stå emot utvecklingen. De drog aldrig sina historiska lärdomar om vad det var som sänkte socialismen, de analyserade inte vad borde man ha gjort istället för att göra socialismen starkare och öka arbetarnas deltagande och vad de skulle göra i fortsättningen för att få arbetarna förtroende. De drogs till en ny slags socialdemokrati med inslag av nationalism och chauvinism och hamnade till sist till i att tjäna kapitalet. Bara några få spår av sanna revolutionärer finns kvar.
I väst då? Opportunismen i form av eurokommunismen såg en chans att bilda sina berömda politiska folkallianser och för att göra det flyttade man positionerna längre och längre högerut, tills man tappade arbetarnas tillit. I exempelvis Italien marginaliserades kommunistpartiet efter att ha regerat konservativt och folkfientligt med fullt deltagande i NATO:s krig och EU:s attack mot folket. Det här ser man också i Sverige, i form av V:s mångåriga vädjan till sossarna om att få en bit av maktens kaka.
I Sverige har kapitalet varit ganska försiktigt under flera år. Med små förändringar och med de ökända reformerna försämrades gradvis arbetarnas situation och det skapades en ny verklighet. Men gjort är gjort. Jo, det var bättre förut, men kapitalets nuvarande agenda att hastigt ta tillbaka löner, arbetstider, rättigheter osv. möter inget motstånd. Facken är arbetsköparnas bundsförvanter så länge kommunisterna inte har nån påverkan, men massor av avtal kommer att förhandlas fram i höst. Det gäller arbetarnas liv, arbetsmiljö, hälsa, välstånd och alla moderna behov.
Det gäller också arbetarklassens dominans och stolthet. Ska en bunt parasiter bestämma och regera men inte den stora arbetande majoriteten? Nej! Med anledning av de nya förhandlingarna måste arbetarna hävda sig, resa sig upp och gå till motattack. Mot allt vi har förlorat, mot allt som har försämrats, mot allt som kommer att bli värre. Det betyder i praktiken att gå förbi fackpamparna och lyssna mer på kommunisterna som manar till klasskamp. Hur föråldrat det än låter ska vi komma ihåg att kampen skapade alla arbetarnas erövringar. Dags att följa samma väg ännu en gång.
Panos Alepliotis
