KULTUR August Strindbergs Röda rummet är ett av den svenska litteraturens mästerverk. Med rätta. Det är en glasklar genomskärning av det svenska klassamhället i slutet av 1800-talet och den har en aktualitet som gör den relevant än idag.
Det vore en underdrift att hävda att August Strindberg är omdiskuterad. Många aspekter av hans liv och verk har vridits och vänts på genom åren. Vad han antisemit? Var han inte det? Var han socialist? Eller inte? Var han religiös?
Svaren på de flesta sådana frågor är förmodligen både ja och nej. Mitt intryck är en konstnärssjäl. En sökande sådan, som inte hittar någon ro och som ständigt flackar runt. Det hindrade inte arbetarrörelsen från att känna stor sympati för honom och sällan har väl författarbegravningar också blivit uppvisningar i arbetarnas organisatoriska förmåga – 60 000 mötte nämligen upp för att följa honom till hans sista vila. Med röda fanor och allt.
Vad var det då som gjorde honom så omtyckt? Med största sannolikhet hans rebelliska sida, som stundom ledde honom till att producera glasklara bilder av det svenska klassamhället i industrialismens gryning.
I Röda rummet följer vi journalisten Arvid Falks öden och äventyr. På vägen rör han sig genom samhällets alla klasser och skikt. Han befinner sig bland bohemerna; bland kamraterna i Röda rummet på Berns salonger; bland arbetarna i föreningen Nordstjärnan och bland de mest dekadenta av borgare.
Det är emellertid inte bara en ögonblicksbild som vi får, det är inlägg som visar en politisk förståelse för hur kapitalismen fungerar och för arbetarnas sak.
Vi får följa det fullkomliga bedrägeriet när sjöaktiebolaget Triton lanseras och går under, där Strindberg lyckas visa hur staten och politiken agerar för att understödja kapitalet, hur man för att motverka riskerna med en konkurs helt enkelt kan “utfärda obligationer, som sedan under svåra tider kunna inlösas av staten för gott pris.”
Från toppen får vi följa med till botten, där arbetarna organiserar sig. Från Triton får vi följa med Arvid Falk till arbetarförbundet Nordstjärnan, där vagnmakaren Löfgren styr och ställer. Bredvid honom sekreteraren, iklädd pincené. Framför dem “sutto de förnämaste ledamöterna, officerare, ämbetsmän, grossörer, vilka kraftigt understödde alla lojala förslag och med överlägsen parlamentarisk förmåga nedgjorde alla reformprojekter.”
Mot dessa herrar, i självaste arbetarföreningen, får vi se hur den radikala snickarmästaren Eriksson kör huvudet i väggen. Arbetarföreningen Nordstjärnan är i händerna på arbetarnas fiender. Det är inte svårt att dra paralleller till vår egen tid.
Med ett för sin tid modernt språk, som blev riktningsgivande för kommande generationer författare, ger oss Strindberg ett exempel på hur stor litteratur ska se ut. Stor, inte bara i bemärkelsen vacker och njutbar, utan också stor i den viktigaste bemärkelsen: stor litteratur väljer sida.
Andreas Sörensen
