Armiche Padrón om madurismens teoretiska bakgrund i Venezuela

TEORI & HISTORIA I en artikel på Tribuna Popular, Venezuelas Kommunistiska Partis webbplats, analyserar Armiche Padrón (direktör för den nationella venezuelanska kaderskolan Olga Luzardo) vad han kallar Maduros ”antifascisiska” och ”antiimperialistiska” diskurs. Vi presenterar här den intressanta teoretiska diskussionen  i  förkortad och bearbetad översättning:

Mångfalden av ståndpunkter som kommunistiska partier under de senaste årtiondena har intagit inför konkreta problem är uttryck för den värsta krisen för arbetarrörelsen sedan den såg dagens ljus 1831. Det senaste presidentvalet i Venezuela har naturligtvis också varit föremål för kontroverser. Många har förklarat sitt stöd för Nicolás Maduros ”seger” och utan vidare presenterat den som en ”antifascistisk” och ”antiimperialistisk” triumf. Men vad är då karaktären på Maduros diskurs?

I huvudsak är det en pseudodialektisk diskurs, med djupa reaktionära rötter och baserad på en mängd falska argument med skenbar sanningshalt. Den baserar sig på att man döljer det kapitalistiska systemets inneboende motsättningar och ständigt använder politiska myter. Madurismen kan därmed placeras i samma grupp som de andra ”progressiva” organisationerna inom ”den nya vänstern” (Syriza, Podemos, Morena, etc.). Här återfinns de revisionistiska ståndpunkter som från början fördes fram av Frankfurtskolan, som grundades 1923 i Tyskland och senare flyttade till USA – och i dess anda formuleras ståndpunkter baserade på en kritik av ”västerländsk civilisation” som ses som den skyldiga till alla former av existerande dominans.

Det teoretiska arvet från Frankfurtskolan

Arvtagarna till Frankfurtskolans teoretiska tankegods ägnar sig åt att förstöra ”västerländska värderingar” och skapa ”nya diskurser” riktade mot ”nya politiska subjekt” (farväl till proletariat! hej till ”kollektiva identiteter”). Detta innebär att man anser det möjligt att med utgångspunkt från idéernas värld omvandla samhället. Detta förklarar varför vi kommunister som upprätthåller marxismen-leninismen möter ett sådant förakt från madurismen och varför våra klasståndpunkter öppet fördöms i instrument som exempelvis den så kallade lagen ”mot fascism”, som redan godkänts i första omgången i nationalförsamlingen.

Detta är i linje inte bara med tankarna hos en av Frankfurtskolans företrädare, Max Horkheimer, som ifrågasatte existensen av höger-vänsterskalan, och till och med föreslog att fascism och kommunism är av samma väsen och möter varandra, något som nuförtiden är så modernt. När det gäller den antiimperialistiska kampen, homogeniserar Frankfurtskolan de olika formerna av dominans genom historien, och det slutar med att man inte längre skiljer mellan traditionella imperier (baserade på tribut) och imperialism som en högre fas av kapitalismen.

José Mariátegui sa det bra: ”Att ta sig till makten genom antiimperialismen som en populistisk demagogisk rörelse (…) representerar aldrig arbetarklassens, socialismens, erövring av makten”. Alla har rätt att anta politiska ståndpunkter; men vad som inte kan accepteras är att dessa ståndpunkter lyfts fram som marxism-leninism, när sanningen är att de inte baseras på en klassanalys. Därför är det nödvändigt att minnas några rader från Det kommunistiska partiets manifest: ”Kommunisternas teoretiska förslag […] är alla generaliserade uttryck för de materiella förhållandena i en verklig och levande klasskamp, ​​av en historisk rörelse som utspelar sig inför alla.”

Ideologisk och politisk anemi

Madurismen syftar inte till att övervinna det kapitalistiska samhället, och den är inte heller antiimperialistisk; den är en rovfågel som tävlar med andra sektorer om de venezuelanska inkomsterna som byte. Att detta fenomen inte förstås av vissa kommunistiska partier är en bakåtsträvande tendens som uttrycker – som vi redan har påpekat – proletariatets materiella existensvillkor idag och arbetarrörelsens kris, som leder kommunistiska partier till denna typ av patologiskt tänkande: en slags ideologisk och politisk anemi.

Några element graviterar kring denna sjuka: för det första, åtskillnaden mellan marxismen och arbetarrörelsen, där idealistiska hierarkier till slut fångar leninistiska organisationer i en felaktig strategi för att ”erövra” massorna. För det andra, att krav och intressen för stunden och för delvisa subjekt (kollektiva identiteter) får för stora dimensioner, samtidigt som de breda idealen om frigörelse, som utgör grunden för marxismen-leninismen, skjuts på framtiden. För det tredje, okunskapen om den revolutionära rörelsens historia, särskilt den venezuelanska i detta fall. För det fjärde, en infantil strävan efter originalitet som leder till att klassiska ståndpunkter inom historisk revisionism (eurokommunism eller ”socialdemokratisk antiimperialism”) kommer att omfattas.

Dessa är orsakerna och elementen som definierar dagens ”leninistiska anemi” och inför vilken det är nödvändigt att agera omedelbart.

Översättning och bearbetning;

Marina Weilguni

Skriv ut