UTRIKES Resultatet av det österrikiska parlamentsvalet följer samma mönster som de tidigare valen i Italien 2022, Nederländerna 2023 och de tyska förbundsstaterna Thüringen, Saxen och Brandenburg 2024 där högerextrema partier nådde stora framgångar. I Österrike är det alltså FPÖ, Frihetspartiet som leds av Herbert Kickl som kammat hem segern bland de fem partier parleamentspartier och sju utomparlamentariska partier eller listor som deltog i valet.
Kickl själv balanserar på gränsen till vad som brukar kallas biologiskt rättfärdigad rasism – dvs. att människor helt ovetenskapligt kan indelas i olika raser, där somliga är sämre än andra. Hans valkampanj handlade bland annat om massdeportering av invandrare och så kallad “återvandring”, ett fält där han – precis som de andra systempartierna – lyckats fånga upp det folkliga missnöjet och kanalisera det mot en utsatt grupp. Han kallar sig själv “folkets kansler” precis som en annan känd biologisk rasist vid namn Adolf Hitler.
Det är lätt att förfasa sig, men de parlamentariska motståndarna som fördömer Kickl är inte verkliga alternativ. När vi ska försöka förstå valresultatet är den analys som gjordes av österrikiska PdA, Partei der Arbeit före valet, lika aktuell nu när vet hur det gick.
Systempartierna agerar i den härskande klassens intresse
Såhär skriver de österrikiska kommunisterna: ”Systempartierna försöker ge oss intrycket av en pluralistisk demokrati där de bästa idéerna tävlar om stöd. I verkligheten är skillnaderna mellan dessa partier inte särskilt stora – de förblir inom sina funktionella ramar som kapitalets partier och tjänare”.
Man ser exempelvis det österrikiska Folkpartiet ÖVP som den traditionella huvudaktören för banker och företag, och valets segrare, Frihetspartiet FPÖ, som kapitalets demagogiska spets med syftet att avleda legitimt missnöje och kanalisera det i önskad riktning . De så kallade radikala alternativen består av De Gröna som förespråkar en ”ekologisk” kapitalism, medan Socialdemokraterna i SPÖ är systemets sociala huvudstöd, som med falska löften om lugn ska hålla arbetarklassen stilla.
PdA konstaterar att alla dessa partier agerar i de härskandes intresse: vinsterna måste garanteras, löner och sociala förmåner hållas så låga som möjligt. Arbetarklassens och de socialt utsattas behov spelar ingen roll för dem. De är i grund och botten arbetarfientliga och asociala, antidemokratiska och krigshetsare.
Skillnaderna mellan partierna i parlamentet är kärnan i det borgerliga systemets demokrati. Här presenterar Socialdemokraterna vallöften som verkar socialpolitiskt progressiva och verkar ha en proletär klasståndpunkt. Man kräver förbättringar som högre löner, anständiga pensioner, omfördelning från rika till fattiga eller en neutralitets- och fredspolitik. Men när det kommer till verkligheten håller den socialdemokratiska realpolitiken aldrig dessa löften – SPÖ har under de senaste decennierna i själva verket varit ledande i genomförandet av den ”nyliberala” vändningen, nedskärningar i socialförsäkringssystemet, privatiseringar, nedmonteringen av hälso- och sjukvården samt urholkningen av neutraliteten, EU:s militarisering och närmandet till NATO. Den centrala lögn de framför är den så kallade ”sociala marknadsekonomin”, som helt enkelt inte existerar, eftersom en rättvi” kapitalism inte kan finnas.
”Det är därför meningslöst att rösta på SPÖ som det ”mindre” eller ”minsta onda” och förvänta sig någon verklig förbättring. Det första steget för arbetarklassens befrielse måste vara att frigöra sig från socialdemokratin,” skriver således PdA i sin analys.
Naturligtvis finns också i Österrike ett reformistiskt så kallat ”kommunistparti”, KPÖ. De placerar visserligen sig själva till vänster om socialdemokratin, men klasståndpunkt och klasskamp existerar inte längre i det partiet, och inte heller internationalism och antiimperialism, menar PdA. Man samlar röster istället för att organisera arbetarklassen för den revolutionära klasskampen, och visst ska några socialreformistiska krav ska understryka det vänsterorienterade draget: men i slutändan är KPÖ ett helt socialdemokratiserat, anpassat och – faktiskt – antikommunistisk parti som har lämnat den kommunistiska och revolutionära arbetarrörelsen.
Deras demokrati, inte vår
I verkligheten är den borgerliga representativa demokratin, som vi erbjuds, inte särskilt demokratisk och inte heller lämpad för att verkligen genomföra folkets vilja, konstaterar man i analysen. Systempartierna utgör en isolerad enhet som inte ska störas och skyddar sig själva från att ge folket verkliga medel att etablera en motmakt.
PdA konstaterar att nya partier och listor medvetet hindras från deltagande i valet. Parlamentspartierna roffar åt sig miljontals euro av skattepengar, upprätthåller funktionärsapparater och driver valkampanjer. medan mindre eller nya partier knappast har några resurser att arbeta med. I tveksamma fall finns alltid de borgerligt-kapitalistiska statliga och företagsägda medierna som har möjlighet att manipulera valrörelser – och som gör så. Det är ingen överraskning att ett betydande antal människor vänder sig bort från denna teater och inte röstar.
Avslutningsvis skriver man: ”I den borgerliga demokratin begravs rösterna i valurnorna. Därför är vår uppmaning: Lämna inte bara ifrån dig rösten, höj den! Mot det arbetarfientliga och odemokratiska borgerliga systemet, mot kapitalistisk exploatering och förtryck, mot kriser och prishöjningar, mot imperialistiska krig måste vi själva bli aktiva! Det är nödvändigt att mobilisera och organisera arbetarklassen så att den kan kämpa för sina intressen, tills den härskande ordningen störtas och socialistiska förhållanden etableras”.
