KRÖNIKA För 30 år sedan ansökte Ryssland om att bli medlem i NATO och så småningom i EU. Man fick observatörsstatus och deltog i vissa NATO-sammankomster, men NATO ville inte ha med Putins nyrika kapitalister att göra och beslöt att utesluta Ryssland från den euroatlantiska unionen.
Mycket har hänt sen dess. Vännerna blev fiender och Rysslands nyfödda borgarklass blev så småningom starkare efter att ha plundrat socialismens arv, och började konkurrera på allvar med sina gamla vänner. Den skapade starka band med Kinas ledning som i sin tur såg Ryssland som en allierad mot USA:s dominans.
Den komplicerade verkligheten har skapat en väv av motsägelser och illusioner som drabbat många progressiva vänner i världen, till och med kommunistiska organisationer och partier. Det växte fram en inställning som sa att USA och väst-kapitalisterna är imperialister, medan öst-kapitalisterna Kina och Ryssland visserligen är kapitalister, men goda sådana. De är inte imperialister i alla fall, påstår man.
Goda och onda makter
Man delar in de imperialistiska makterna i ”goda” och ”onda” makter, och har inte lärt sig av det förflutnas läxor. Jag tänker på de antifascistiska folkfronterna före och under andra världskriget: då trodde man att politiska partier med antifascister, demokrater, socialister, socialdemokrater och även delar av borgarklassen kunde ingå i fronten, och att Storbritannien och USA var allierade till arbetarklassen och kommunisterna eftersom de krigade mot Nazityskland. Alla känner till vad som följde.
I dagsläget krigar USA, NATO, EU å ena sidan och Ryssland med Kina i skymundan å den andra för sina egna borgarklassers intresse. I Ukraina pågår ett verkligt och mordiskt krig. Samtidigt står kampen om oljan, gasen, och om transportsträckorna för att kontrollera folkens rikedomar, som i Palestinas fall. Imperialisterna vill roffa åt sig allt de kan.
Nya vänskaper mellan de imperialistiska stormakterna?
Men nu har Trump sagt att kriget kommer att ta slut i Ukraina och att han kommer att prata förstånd med Putin. I det här fallet är det mycket troligt att Ryssland och USA kommer att nå en lösning, och att det innebär ett upphörande av krigstillståndet. Jag förväntar mig inte ett avtal som erkänner ryska federationens nya gränser internationellt, utan en ”permanent” vapenvila med ett de facto-erkännande av vad som har etblerats på slagfältet.
Krim, Donbass och Lugansk kommer att förbli i en frusen situation som ska ”lösas” i framtiden, ungefär som i Cyperns fall – det vill säga aldrig. Men varför vill Trump det? Jo, för att den stora motståndaren är Kina för tillfället!
Hur länge kommer detta nya vänskap att pågå? Vem vet? Tills västvärlden hittar en lösning på de nuvarande (produktiva och ekonomiska) dödlägena? Eller tills man prövar 70-talets taktik att närma sig Kina mot Sovjetunionen (då med Nixon och Mao i huvudrollerna) för att skapa en förändring av rollerna. Kanske ska Ryssland anslutas till västvärlden den här gången?
Till slut kommer den ryska borgarklassen att behöva svara och välja om de ska vara västvärldens viktigaste handelspartner och huvudleverantör av energi och råvaror, eller en mindre handelspartner till Kina och Indien. Vilka ska då vara de som kallas för imperialister, om kriget tar slut och nya vänskap föds? Ska man stötta ”det goda Kina” mot ”det onda Ryssland” i ett sånt fall? Det här håller ju inte hur man än vänder på det.
Låt oss påminna våra vänner som har valt den ”goda” kapitalismen om att staterna under kapitalismen inte har några stabila vänskapsband eller vänskapsintressen. De har bara fasta vinstintressen som bestäms av den härskande klassen, borgarklassen.
Och detta gäller vare sig vi talar om imperialistiska stater eller talar om stater som i vissas tankevärld döpts till ”antiimperialistiska” på grund av ett suddigt och känslomässigt laddat motstånd mot den västliga imperialismen.
I vilket fall som helst är folken en tilllgång som kan förbrukas, vare sig det råder konflikter eller byggs vänskapsband mellan kapitalisterna. Något som ofta glöms bort…
Panos Alepliotis
