KRÖNIKA Man behöver inte en djupgående politisk analys för att konstatera att folket i USA, och överallt annars under kapitalismen, agerar inom ett givet politiskt och ekonomiskt utrymme där man inte får den minsta chansen att tänka utanför boxen och att tänka på andra alternativ. Det krävs mycket stor styrka och ansträngning för att förkasta dagens samhälle och att ingå i befrielsekampen för en rättvis och likvärdig värld.
Valet i USA och inte bara där bevisar ännu en gång de marxistiska klassikernas lära. Vad hade det amerikanska folket att välja på? Pest eller kolera skulle man kunna säga.
De två kommunistiska partierna som finns i USA var också splittrade. Det sedan lång tid etablerade manade sina vänner att rösta på Demokratiska partiet och det senaste partiet att rösta på Trump. Deras argument är ingenting att tala om. Det amerikanska folket, de som orkar rösta, hade egentligen inget val.
I Familjens, privategendomens och statens ursprung säger Engels: ”Så länge den undertryckta klassen, alltså i vårt fall proletariatet, ännu inte är mogen att befria sig själv, så länge kommer den i sitt stora flertal att betrakta den bestående samhällsordningen som den enda möjliga och politiskt att vara kapitalistklassens svans, dess yttersta vänstra flygel.” Marx menar att i Klasskampen i Frankrike från 1848 till 1850 att ”folkets vilja är den härskande klassens vilja.”
Men finns det inget hopp då? Ska folkets majoritet i all evighet följa kapitalisternas vilja? Både ja och nej!
På Marx och Engels tid hade de revolutionära krafterna i form av kommunistiska partier inte trätt fram än. Arbetarrörelsen hade inte kommit i gång på allvar. Den stora majoriteten kommer bara under socialistiska förhållanden att skapa ett socialistiskt samvete, och det kommer inte alltid att vara en enkel process, utan kräva en del tankemöda och en socialistisk uppfostran. Men revolutionen kan komma mycket tidigare, genom förtruppens ledning.
Jo, men den kommunistiska rörelsen finner sig i en svacka för närvarande kan nån undra. Eller hur?
För närvarande är det så, men revolutionera i Ryssland, i Kina, på Kuba har under förra seklet visat att kapitalismen inte är oslagbar. Arbetarna som har upplevt revolutionens tid kommer att vilja smaka på friheten igen! Det är oundvikligt.
Trots att Marx konstaterar arbetarklassens politiska omognad lägger han i den text som jag nämnde ovan också till att majoritetens vilja är ”ingenting annat än den magnetiska nålen, som även efter olika svängningar slutligen pekar på den klassen som är kallad att dominera”. Och även Engels fortsätter: ” Men i den mån [arbetarklassen] mognar för sin egen frigörelse, i samma mån konstituerar den sig som eget parti, väljer sina egna representanter, inte kapitalisternas. Den allmänna rösträtten är sålunda gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten, men det är också nog. Den dag, då den allmänna rösträttens termometer står på kokpunkten hos arbetarna, vet de likaväl som kapitalisterna vad det gäller.”
Kommunisterna bör ha en självständig och oberoende revolutionär politik och kan i så fall förvänta sig att arbetarklassen genom hård klasskamp kommer att vrida nålen till den slutgiltiga befrielsen, då när man har nått kokpunkten. Till socialismen och kommunismen.
Panos Alepliotis
