LEDARE (9/2024) Om du inte är försiktig, ska Malcolm X en gång ha sagt, så kommer tidningarna att få dig att hata de som förtrycks, och älska de som förtrycker. Det är en sanning som tyvärr stått sig i flera decennier, sedan orden yttrade sig och ett bättre exempel än vår egen public service kan man knappast hitta.
Sedan början av Hamas korta operation i södra Israel och den därpå följande israeliska terrorn i Gaza och sedermera södra Libanon, har media inte för en sekund kunnat dölja på vilken sida man står.
Från den första dagen har man konstant refererat till Hamas som en terrororganisation. Man har inte försummat en enda möjlighet att kalla dem terrorstämplade och man har använt varje epitet som det svenska språket erbjuder för att i människors medvetande koppla samman Hamas med terrorism. Efter mordet på Hassan Nasrallah utvidgades också detta på ett kraftfullare sätt till att gälla Hizbollah.
Men är de inte faktiskt terrorister, kanske någon nu invänder? De har ju trots allt skickat tusentals raketer mot civila mål inuti Israel och man har bland annat använt sig av självmordsbombare. För all del, vi är inga vänner av endera organisation och den här ledaren är inget försvar av någon av dem – de är knappast de förtrycktas vänner.
Så varför lyfta dem? Om media rapporterar att terroristiska organisationer är terroristiska, så finns det väl inget att anmärka på?
Jo, av den enkla anledningen att medias rapportering visar hur enkelt det är att relativisera något, att skapa acceptans och att påverka människors uppfattning och känslor.
Hamas har hundratals civila offer på sitt samvete, helt bortsett från vad som hände den 7 oktober. Terroristiska attacker riktade mot civila. Självmordsbombare. Även Hizbollah har använt sig av liknande taktiker, som dock mer uteslutande riktats mot militära mål, såväl amerikanska som israeliska.
Samtidigt har omkring 45 000 människor dött i Gaza. Över 100 000 har skadats. I Libanon har nästan 4 000 människor dödats och över en miljon har tvingats fly. Enbart alla de människor som dött i Gaza är långt fler än vad Hamas och Hizbollah har dödat. Men detta är alltså inte terrorism.
Inte en gång har de israeliska attackerna, som dödat civila på löpande band, blivit kallade terroristiska i media. Barn som svälter för att hjälpsändningar inte tillåts komma in i krigsområdet och ett helt land som är ödelagt skulle alltså inte vara terrorism. Genom att också inte benämna saker för vad de är, så tar man ställning.
När Sveriges Television “avslöjar” att en imam uttryckt sig positivt om Hassan Nasrallah, följer intervjuer med ministrar som tycker att hyllningen av Nasrallah sänder otäcka signaler. När den svenska statsministern samtidigt håller ett tal om kriget i Israel, utan att en enda gång nämna Gaza, utan istället fokuserar på Israels rätt att försvara sig, tiger media. Inte en enda kritisk fråga om de tiotusentals döda i Gaza.
Allt detta syftar till något och bakom detta finns stora intressen, som det samlade västerlandet står bakom: i Israel har den västerländska imperialismen ett brohuvud i Mellanöstern, så även Sverige. Det vore ytterligt pinsamt om det brohuvud man skaffat sig faktiskt vore terroristiskt, om man var allierad med en terrorist. Därför tål man inte ens att göra jämförelsen. Därför matar man dagligen ut hur terroristiska motståndarna till Israel är – för visst kan man väl inte tycka illa om den som bekämpar terrorister?
Bakom all rapportering finns intressen och public service likaså, trots att man försöker gömma sig bakom en påhittad neutralitet. Media arbetar hårt för att våra känslor ska vara med den israeliska terrorn, att vi inte ska bry oss så mycket om de tiotusentals civila som dött och att det bara är Israels motståndare som ska vara terrorister.
Så banal är svensk media och så grunt är det svenska medielandskapet, att inte mycket har förändrats sedan Nils Ferlin 1938 skrev: En kättare idag, imorgon en martyr, titlarna beror, på herrarna som styr.
