Vem skriver historien? Från Berlinmuren till Medelhavet

TEORI & HISTORIA För 35 år sedan, den 9 november 1989, revs Berlinmuren – en händelse som markerade början på realsocialismens nedmontering. Inom loppet av två år efter detta hade socialismens projekt i Östeuropa tvingats till upplösning.

Denna dag, som kommit att kallas Tyska enhetens dag, firas varje år av den europeiska borgarklassen som en seger över socialismen. Det är en dag som symboliserar kapitalismens triumf över arbetarklassens landvinningar och de samhällen som folket i Östeuropa byggt upp för sin egen skull, och inte för monopolföretagens.

När Kalla kriget tas upp i grundskolans och gymnasiets historielektioner nämns nästan alltid Berlinmuren. Muren som en tidig sommarmorgon plötsligt restes, komplett med taggtråd, övervakningstorn, vakthundar och kulsprutor. I 28 år delade den en stad i två, och dess existens spelar en central roll i borgarklassens historieskrivning över socialismen och Kalla kriget.

Under åren efter att DDR upplöstes och införlivades i Västtyskland plundrades det forna socialistiska landets industrier och resurser. Fabriker, fastigheter och statligt ägda företag såldes ut och köptes upp av kapitalister från Väst. Mer än 85% köptes av västtyska kapitalister, och många av dessa verksamheter stängdes snart. På landsbygden såldes 1,7 miljoner hektar jordbruks- och skogsmark ut, vilket ledde till att 80 % av jordbruksarbetarna förlorade sina arbeten.

Inom de akademiska yrkena avskedades och svartlistades över 75 000 (till stor del kvinnliga) lärare, rektorer, forskare och direktörer av statligt ägda företag på grund av deras politiska bakgrund, vilket resulterade i världens högsta arbetslöshet bland utbildade arbetare. Detta var åtgärder Västtyskland, som den tyska författaren Bruni De La Motte poängterar, inte ens hade vidtagit gentemot nazisterna efter kriget.

Under de 28 år som muren stod miste 101 människor livet när de försökte ta sig från Östberlin till Västberlin via muren. Oavsett deras egentliga skäl för att korsa gränsen har dessa 101 personer förvandlats till martyrer i borgarklassens historieskrivning. Deras uppoffringar, oavsett de verkliga motiven, framhålls som en symbol för demokrati och frihet och används som exempel på socialismens offer – något vi ständigt påminns om.

Jag vet att det är fel att relativisera dessa 101 förlorade liv, men jag kan inte låta bli att tänka på Läkare utan gränsers rapport för några månader sedan: över 1 300 flyktingar har dött eller försvunnit på Medelhavet mellan januari och september 2024 när de försökt nå Europa från Asien och Afrika.

I helhet uppskattas det ungefär vara 28 000 människor som dött i Medelhavet sedan 2014. Och 8 000 människor uppskattas ha dött sedan 1998 i sina försök att korsa den amerikansk-mexikanska gränsen. Men dessa människors liv anses inte lika värdefulla, på grund av var de kommer ifrån.

De kommer nämligen också från kapitalistiska länder, om än mindre utvecklade eller krossade och utsugna av de mer utvecklade kapitalistiska länderna – de länder i Europa och Nordamerika som de döda försökte ta sig till. Men det är inget som borgarklassen vill framhäva, för då skulle man inte lika enkelt kunna lägga världens problem på den socialism som för 35 år sedan gick sitt öde till mötes och vars fall firas varje år sedan dess.

Martin Tairi

Skriv ut