KRÖNIKA Nu jublar USA, EU, Turkiet och Israel efter Assads fall och välkomnar sina nya vänner jihadisterna. Efter nästan 13 års inbördeskrig lyckades de som idag kallas kämpar, men kallades terrorister bara för några månader sedan, vinna i kriget och tvinga Assad till flykt. Uppenbarligen hade och har de krafter som strävar efter upplösningen av landet – USA , Turkiet och mördarstaten Israel – mer beslutsamhet i sin plan jämfört med de som stödde Assad.
Ryssland och Iran agerade paradoxalt nog inte kraftigt för att behålla Assad vid makten som man gjorde förut, och verkar vara beredda att samarbeta med den nya regimen som i sin tur inte helt kontrollerar Syrien. För Rysslands del gäller det så länge baserna inte påverkas, eftersom de då kan fortsätta utgöra en maktfaktor i området. Det kan hända att kriget i Ukraina påverkade Rysslands prioriteter. Iran kanske satsar på att jihadisterna är fanatiker som med tiden ska behöva Irans stöd?
En del av Syrien kontrolleras av kurder som är Turkiets allierade. En annan del kontrolleras av kurder som är USA bundsförvanter. En tredje del kommer att ockuperas av Israel som också ser sin chans att skapa det som kallas ”neutrala zoner” och redan har bombat städer som gränsar mot Golanhöjderna. Och en del kommer att kontrolleras av jihadisterna, men också av den syriska oppositionen; dvs. av en del av den syriska borgarklassen som var emot Assad och som i sin tur är splittrad i olika fraktioner och har olika intressen. De spelade och kommer att fortsätta spela en viktig roll i det administrativa övertagandet.
Ska vi då ställa oss kritiska till det som är gjort och solidarisera oss med Assads borgerliga regim? Utan att bli regimens försvarare kan vi ändå säga att detta var den enda arabiska staten med seriösa sociala tjänster och strukturer.
Men efter det stora inbördeskriget – nästan 13 år – misslyckades regimen med att genomföra en elementär utvecklingsplan som skulle ha lyft det syriska folket ur dramatisk fattigdom. Styrkor som hjälpte regimen (Ryssland och Iran) ville förstås inte hjälpa till i denna riktning. Korruptionen kom att intensifieras och den syriska armen gick inte helhjärtat in för att försvara landet. Det hela avgjordes på två veckor drygt!
För många människor i Sverige verkar händelsen oviktig, men den är chockerande och tragisk. Den stora förloraren är återigen det syriska folket som på grund av inbördeskriget som USA och dess allierade startade har lidit oerhört, med miljoner flyktingar, många döda och ett förstört land. Nya svårigheter har startat för människorna, speciellt för de fattiga, landets stora majoritet. Det land som hette Syrien kommer i fortsättningen att ha andra gränser beroende på de krafter som kommer att dominera.
Solidaritet med Syriens folk måste förbli en viktig del av alla progressiva människors agerande.
Panos Alepliotis
