KRÖNIKA Maurizio Cattelan är konstnärens namn. Han tejpade fast en banan på en duk och en kinesamerikan köpte verket på auktion för 6,2 miljoner dollar.
OK. Smaken är olika hos olika människor. När jag var liten var det stor brist på bananer i Grekland. Jag vet inte varför det var brist, men folk åkte till dåtidens kommunistiska Bulgarien för att där fanns massor med bananer.
Det gjorde också mina föräldrar som åkte med speciellt insatta bussar, banan-bussar eller kaffe-bussar för att köpa bananer och kaffe som var 10 gånger billigare än i Grekland. De gick runt i Sofia och hade massor med åsikter när de kom tillbaka. Jag följde inte med, till deras lättnad. Till skillnad från de flesta barnen tyckte jag inte om bananer. De är inte saftiga. Det tycker jag fortfarande. Jag förstår inte heller varför bananerna ska anses vara ett konstverk. Det finns andra tropiska och icke-tropiska frukter som är vackrare, som t.ex. tomater. Men som sagt, smaken är olika.
Bedömningen av konst är också olika. Mig passar en konst som är jordnära, som uttrycker det arbetande folkets behov och drömmar. Banankonsten är mig främmande och obegriplig. Att nån lägger så mycket pengar på att köpa en banan när folk i bananproducerade länder inte vågar äta en banan är absurt. Hos bananodlande folk finns det en etik och en nödvändighet. Om alla börjar äta sina egna bananer kommer produktionen att gå ner och familjeinkomsten blir lidande. Jag minns en gång att en grekisk fiskare berättade för mig att han smakade på marulk en gång under hela sitt yrkesliv, bara för att en krabba som låg i samma fiskkorg hade gnagt på fisken. Annars fick man inte ta fisk hem som var till salu.
Slutligen vill jag gratulera Maurizio för att han kammade hem 6,2 miljoner. Jag vet inte vad han ska göra med pengarna. Hoppas att de används till nåt vettigt, nyttigt och nödvändigt.
Han som köpte bananen sitter i en sämre sits. Han måste bevisa att han inte lider av kapitalismens storhetsvansinne och det blir svårt. Ruttenheten i systemet genomsyrar kapitalisternas agerande som med dagens lifestyle framstår som förebilder för speciellt ungdomen. Bort från dem, kära ungdomar! Deras ideal är girighetens och egoismens ideal. Det är bara klasskampen för ett högre, vackrare och nödvändigt ideal som är värt något i det korta livet som vi fick lyckan att komma till!
Panos Alepliotis
