HISTORISK KRÖNIKA I år uppmärksammar världen slutet av andra världskriget för 80 år sedan. Det sker på olika sätt, beroende på världsåskådning/ideologi, historiekunskap och om man hörde till de drabbade eller förövarna. Så länge EU vidhåller att Hitler och Stalin har skuld till kriget och att det är USA och England som har räddat oss från nazismen kan vi knappast förvänta oss att media ger oss en sann bild.
Jag vill bidra med ett vittnesbörd om min tyska familjs öde i Dresden i februari 1945. Brittiskt och USA-bombflyg hade bombat industrianläggningar och tyska städer i omgångar sedan början av kriget, till exempel lär Berlin ha bombats 363 gånger med ett dödstal på över 50 000 människor. Men min hemstad Dresden, belägen vid floden Elbe och järnvägslinjen Berlin-Prag, hade fram till februari 1945 varit förskonad. Många trodde att Dresden hade en ”särskild status” på grund av dess kulturella bemärkthet” (Frederick Taylor, ”Dresden, tisdag den 13 februari 1945”), att man blev förskonad av hänsyn till stadens berömda barockbyggnader, konstsamlingar från den feodala tiden i kungariket Sachsen, men även Weimarrepublikens avantgardistiska kulturyttringar. Detta fastän Hitlertyskland inte hade haft några skrupler att jämna Guernica med marken och bomba Rotterdam, London eller Coventry.
Min familj – far, mor och jag, sju år gammal – bodde i ett hyreshus i arbetarstadsdelen Striesen, utanför det historiska centret. Min far, 35 år i februari 1945, hade som de flesta tyska männen inkallats till armén. På en trupptransport mot Kursk i Sovjetunionen sommaren 1943 fick han gulsot och förflyttades till ett militärsjukhus i Berlin. Slaget vid Kursk i juli 1943 blev enligt militärhistorikerna östfrontens största, ett halvt år efter Stalingrad, och slutade med sovjetisk seger. Eftersom far var metallarbetare arbetade han efter tillfrisknandet i industrin i Dresden, som överlag betjänade rustningsproduktionen. Hade man mod att sätta barn till världen mitt under kriget? Men mina föräldrar hade 1943 förlorat sin första son vid tre års ålder och vågade igen. Den 13 februari 1945 var min mor höggravid och hade bakat två kakor för att kunna bjuda på efter förlossningen.
Strax efter kl. 22 gick bomblarmet och mellan 22.13 och 22.28 kastade Royal Air Force (RAF) sin dödliga last av brand- och sprängbomber på stadens centrum och återvände till England. I vårt hus hukade vi i källaren och gick efter ”faran över” upp till våra lägenheter. Huset hade inte träffats av en bomb, men far och några pensionärer släckte småbränder med sand på vinden. Fönsterrutorna var krossade och mors kakor täckta av smuts och glassplitter. Mellan kl. 01.21 till 01.45 kom den andra brittiska räden och eftersom eld och rök över staden gjorde att man inte längre kunde se målen spriddes bomblasten över förstäderna. Efter slutlarmet brann översta våningsplanet. Vi tog oss ut ur källaren och började under en våt filt vår vandring ut ur den brinnande staden. För att komma till mors släktingar på landet långt utanför staden och på andra sidan Elbe behövde vi nå en bro som inte var förstörd. Den natten och nästa morgon gick vi 12 kilometer mellan floden på höger sida och ett inferno på vänstra. Kl 12.15 nästa dag kom den tredje bombräden, nu US-amerikansk. Vi tog skydd, såg och hörde planen men drabbades inte. Efter en kort sträcka med spårvagn väntade släktingarna med häst och vagn. Nästa dag, den 15 februari, födde min mor en son i porslinsstaden Meissen.
Under 13 och 14 februari 1945, tre månader före krigsslutet, dog uppskattningsvis 30 000 människor i Dresden i bombningarna från 772 engelska bombplan och 311 US-amerikanska. Utöver invånare dog tvångsarbetare och människor i flyktingkonvojorna från öst mot väst. Den 25 februari kremerades 6 865 kroppar på Altmarkt. Ja, Hitlertyskland var fienden och hade inte förskonat andra länder. Ändå finns frågan om hur terrorbombningarna av Dresden skulle bidra till ett slut på kriget. Var det en styrkedemonstration av västmakterna i samband med Jaltakonferensen med Antihitlerkoalitionens huvudmakter, som hade pågått 4-11 februari? Kunde en förstörd storstad i behov av hjälp försvåra och fördröja Röda arméns frammarsch från Tjeckoslovakiens mot Berlin? Den brittiske historikern Frederick Taylor nämner i sin bok Dresden, tisdag den 13 februari 1945 att Sovjetunionen under Jaltakonferensen hade godkänt bombningar av rangerbangårdar. Dresden hade en sådan och Tyskland lär ha förflyttat trupper från västfronten till östfronten för att bromsa upp Sovjetarméns frammarsch. Samtidigt är enligt Taylor ännu inte alla UK-dokument om bombningen av Dresden offentliga.
Som gymnasieelever stod vi på 1950-talet flera gånger på ruinhögarna och tog rätt på hela tegelstenar som travades upp för att återanvändas i nya husbyggen. DDR prioriterade bygget av lägenheter men även en del av ett modernt centrum med referenser till det gamla Dresden uppstod. Barockbyggnader som Operan och lustslottet Zwinger samt katedralen återuppbyggdes. Efter 1991 och DDR:s Anschluss kom kapitalstarka västtyska medborgare, krävde att få tidigare egendomar tillbaka och finansierade uppbyggnaden av återstående delar av centrum. Vackert, men på kapitalistisk grund. Turisterna flockas igen, med eller utan vetskap om stadens öde.
Barbara Brädefors
