UTRIKES I Serbiens huvudstad Belgrad protesterade lördagen 15 mars omkring 300 000 personer i en massiv demonstration. Protesterna mot regeringen i Serbien har pågått i över tre månader, och tog sin början då 15 personer dog när taket rasade in på tågstationen i staden Novi Sad.
Efter den tragiska händelsen började studenter att protestera mot myndigheternas undermåliga hantering av dödsolyckan, och rörelsen byggde sedan allianser med fackföreningar och andra arbetarkollektiv. Genom sina demonstrationer hade över 400 samhällen nåtts av protestvågen i början av mars, rapporterar arkivet för folkliga sammankomster (Arhiv javnih skupova, AJS) och nya tillkommer dagligen.
Det handlar emellertid inte längre bara om katastrofen i Novi Sad, utan kraven visar nu också på ett mycket större och bredare missnöje med regeringens politik, säger sociologen Vladimir Simović som menar att vanliga människor nu känner att de kan ha politisk makt och att deras liv inte ligger i händerna på den representativa demokratins valda representanter som struntar i dem mellan valkampanjerna.
Som en del av protesterna tågade demonstranterna till fots mot den serbiska huvudstaden, där de massiva protesterna alltså fortsatte den 15 mars.
Privatisering som problemlösning
Serbiens president Vučić har menat att demonstranternas krav nu har uppfyllts, bland annat genom vissa avskedanden av myndighetspersoner, och hävdat att protesterna orkestreras av länder i väst för att förstöra landet. Samtidigt har dock repressionen ökat, polisnärvaron vid olika manifestationer är extremt hög och demonstranter har attackerats under protesterna, vilket lett till krav på att de ansvariga för det ska ställas till svars för detta.
Det regerande Serbiens Progressiva parti (SNS) har nyligen föreslagit en ny lösning på den representativa demokratins problem med att få folket att lyda, nämligen privatisering. Privata universitet och andra utbildningsinstanser skulle då vara tvungna att fokusera på konkurrens istället för på protester och kritik, är tanken.
Om protesterna kommer att leda till verkliga förändringar och långsiktig folklig organisering återstår att se.
