UKRAINA Kommunistische Partei i Tyskland har publicerat en intressant analys av läget i kriget i Ukraina, där man både diskuterar USA:s försök att få till en fred och en allians med Ryssland, och EU:s reaktioner på de amerikanska utspelen. Riktpunkt publicerar artikeln i översättning nedan. Länkarna är de ursprungliga från den tyska artiklen
Precis lagom till tredje årsdagen av den storskaliga ryska invasionen av Ukraina och därmed eskalationen av det inbördeskrig som pyrt sedan 2014, är ett slut i sikte – och nu avslöjas krigsanstiftarnas verkliga mål.
Ännu pågår dock kriget mellan rysk imperialism på ena sidan och NATO-blocket på den andra – ett krig som framför allt utkämpas på bekostnad av den ryska och ukrainska arbetarklassen. En tredjedel av Ukrainas befolkning är på flykt, och nästan 13 miljoner människor är i akut behov av humanitär hjälp. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter uppskattar antalet civila dödsoffer i Ukraina sedan februari 2022 till 12 600, medan minst 400 civila har dödats i Ryssland. Medan de döda i Ukraina delvis kan tillskrivas rysk terror mot civil energiinfrastruktur och delvis sena eller uteblivna evakueringar från båda sidor nära fronten – särskilt under det första krigsåret – beror dödsfallen i Ryssland främst på ukrainska terrorattacker mot ryska städer med långdistansvapen från NATO, särskilt mot Belgorod.
Ännu värre än civilbefolkningens situation är soldaternas öde vid fronten. Som vanligt är pålitliga siffror svåra att få tag på, då informationen är dold bakom statshemligheter och propaganda från båda sidor. Mediaföretag som ”Mediazona” är visserligen inte oberoende och har politiska syften, men genom sin metodik ger de verifierbara siffror som kan ge en fingervisning bortom den officiella propagandan. Därför kan vi anta att minst 200 000 soldater på båda sidor har stupat, men förlusterna är sannolikt högre. Och varje månad som blodbadet fortsätter, tillkommer tusentals fler döda.
Olika kapitalintressen står emot varandra, och den militära situationen är hopplös
Ukrainas militära situation försämras stadigt, till den grad att även tyska mainstream-medier inte längre kan upprätthålla ett narrativ om en slutlig ukrainsk seger utan att förlora den lilla trovärdighet de har kvar. Detta beror delvis på att den nya amerikanska administrationen inte längre gör något större försök att dölja sanningen om situationen och öppet underminerar EU:s linje. Splittringen ökar dock även inom EU, där personer som Slovakiens premiärminister Robert Fico bryter med enigheten och offentligt går emot den åsikt som hittills varit rådande. I en intervju med Radio Slovensko hävdade han exempelvis att Ukraina inte är en suverän stat utan står under direkt kontroll av USA. I den eskalerande gasstriden mellan Slovakien och Ukraina hotade han dessutom att använda sitt veto inom EU för att stoppa krigsfinansieringen.
Denna splittring är inte förvånande, då konflikten inte bara handlar om att olika kapitalintressen står emot varandra, utan också om en militärt hopplös situation. Medan den ryska armén stadigt avancerar och närmar sig gränsen till Dnepropetrovsk-regionen, lider Ukrainas militär av en enorm brist på rekryter. Så kallade ”köttjägare” från Ukrainas mobiliseringsmyndighet (TCC) kidnappar arbetare på öppen gata och skickar dem efter minimal träning direkt till fronten. Många är så desperata att de gör våldsamt motstånd, vilket har lett till attacker mot de avskydda ”köttjägarna” och till och med dödsfall. Moralen vid fronten har nått en ny bottennivå – upp till 20 procent av soldaterna har övergett sina positioner utan tillåtelse eller deserterat.
Ett särskilt uppmärksammat fall är den 155:e brigaden, en elitstyrka som utrustades med västerländska vapen – inklusive tyska Leopard 2A4-stridsvagnar – och utbildades i Frankrike. Redan under utbildningen deserterade dussintals soldater . När den nya brigaden sedan skulle förflyttas till fronten i Pokrovsk, hade 30 procent redan deserterat och brigaden föll samman innan en enda kula kunde avlossas. Sedan en lång tid tillbaka kan Ukraina inte längre fylla sina trupper med frivilliga, och tvångsrekryterade arbetare är uppenbart inte längre villiga att offra sina liv i ett utsiktslöst krig som inte ligger i deras intresse. Många unga män drunknar i floden Tisza i sina försök att fly till Rumänien och undkomma krigsmaskinen.
Varför kommer fredsförhandlingarna just nu?
Inför hotet om ett nederlag på slagfältet har USA:s nya regering under Trump nu börjat förhandla med Ryssland. De utlovade ”24 timmarna” för att avsluta kriget kunde naturligtvis inte hållas, men samtal i Saudiarabien mellan USA och Ryssland har resulterat i att en vapenvila och ett preliminärt fredsavtal, där Rysslands territoriella erövringar erkänns, kan bli verklighet till påsk i år. Det är en fred som kunde ha ingåtts redan i april 2022 i Istanbul – med betydligt mindre territoriella förluster, utan förstörelse av den industri som återstår i Ukraina och av landets energiförsörjning, utan den massiva skuldbördan, och framför allt utan hundratusentals döda. Då hindrades den ukrainska regeringen dock av sina ”västliga partner”, främst Boris Johnson, från att skriva under det fördrag som arbetats fram. Om, och i så fall vilka påtryckningsmedel som användes, känner man inte till. Man varför man för tre år sedan fick Ukraina att avbryta fredsförhandlingarna torde nu stå klart: den ukrainska regeringen var inte tillräckligt desperat.
Nu erkänner den nya amerikanska regeringen öppet vad deras verkliga mål med slakten i Ukraina är: kontrollen över Ukrainas litium- och sällsynta jordartsmetaller. Det är ingen slump att kriget rasat just i de områden där dessa resurser finns i stora mängder. Och det finns inget skäl att tro att detta inte redan från början var en huvudorsak till att föra kriget. Redan i juli 2021 slöt EU ett strategiskt avtal med Ukraina om utvinning av ”kritiska råvaror”. Rysslands invasion satte tillfälligt stopp för dessa ambitioner. Men om ett fredsavtal hade slutits i april 2022, hade pressen på Ukraina att sälja ut sina resurser för flera miljarder dollar varit minimal. Nu, när Ryssland tydligt vinner, stiger desperationen hos Ukrainas regering – och därmed viljan att betala dyrt för USA:s stöd.
Sällsynta jordartsmetaller och litium är avgörande för modern teknik, såsom batterier, skärmar och elmotorer, exempelvis för elbilar och vindkraftverk. Särskilt i samband med ”den gröna omställningen” kommer deras betydelse att öka. Att de mest fanatiska krigshetsarna i Tyskland också är de största pådrivarna och profitörerna av energipolitiken torde inte vara någon tillfällighet. Men nu drabbas dessa av panik – för trots enorma EU-investeringar i kriget i Ukraina, tänker USA inte låta EU ta del av krigsbytet. Alldeles nyligen försa sig exempelvis den tyska utrikesministern Annalena Baerbock och avslöjade att ett dittills hemligt nytt hjälppaket på 700 miljarder euro till Ukraina har planerats till direkt efter det tyska parlamentsvalet.
EU:s linje
Chockade av USA:s initiativ, trots att det hade aviserats länge, sammankallades hastigt ett extra EU-toppmöte parallellt med det bilaterala mötet i Riyad. Ur EU:s perspektiv får det nämligen inte bli någon fred, särskilt inte på villkor som inte bestäms av EU. Om nödvändigt måste därför EU-länderna kompensera för USA:s bortfallande finansiering. Det är därför talande att långt ifrån alla EU-länder bjöds in till Paris, utan endast de mäktigaste – och bland dem endast de vars krigsberedskap man kan vara säker på. De motsägelsefulla intressena inom EU och det faktum att de svagare länderna får sig sina politiska riktlinjer förelagda blir allt tydligare .
Huruvida den ukrainska regeringen är beredd att trotsa USA:s vilja, underkasta sig EU och fortsätta kriget är oklart. Likaså är det osäkert om de villiga EU-länderna ens skulle vara kapabla att öka vapenproduktionen så pass mycket att de amerikanska vapnen kunde ersättas. Den ukrainska befolkningens vilja ignoreras av EU oavsett. Enligt nya undersökningar förespråkar mer än hälften av de tillfrågade ukrainarna en så snabb fred som möjligt och skulle även acceptera territoriella eftergifter till Ryssland. Både i händelse av en fortsättning av kriget och i händelse av fred är framtiden för Zelenskyj-regimen oviss.
Det handlade aldrig om Ukrainas frihet och demokrati
Självklart är Ukrainas naturresurser inte den enda anledningen till att föra ett sådant imperialistiskt krig – även mer komplexa geopolitiska intressen spelar en roll. Försvagningen av Ryssland, vilket tydligt märks genom de nu 4 700 stupade officerarna och den omfattande tömningen av ammunitions- och vapenlager, är åtminstone en önskad bieffekt. Det brittiska försvarsministeriet uppskattar att det kommer att ta Ryssland fem år att återställa sin armé till dess styrka före kriget. Att det däremot aldrig handlade om Ukrainas frihet eller demokrati borde nu vara uppenbart, tack vare USA:s egen avslöjande retorik och EU:s panik över att gå miste om framtida exploatering av Ukraina.
Vad man kan fastställa till sist är att en snar fred och ett slut på dödandet i Ukraina vore i arbetarklassens intresse. Som alltid är det arbetarna som dör i skyttegravarna, medan de styrande eliterna profiterar. Arbetarklassens kamp måste därför riktas mot utförsäljningen av Ukrainas resurser och de marionetter som låter arbetarklassen blöda och dö för klassfiendens intressen. Ukrainas naturtillgångar tillhör endast det ukrainska folket. En varaktig fred kan aldrig uppnås under imperialismens herravälde.
Översättning: Marina Weilguni
