UTRIKES Riktpunkt återger här en intervju med Pavél Blanco Cabrera, generalsekreterare för Mexikos kommunistiska parti (PCM), av Annuschka Eckhardt från Die junge Welt. Intervjun finns att läsa på engelska på de amerikanska kommunisternas webbplats New Worker.
I början av mars upptäcktes krematorier på en gård nära Teuchitlán, tillsammans med över 200 par skor, anteckningsböcker, fotografier, ID-handlingar, tidskrifter och patronhylsor. Fynden tyder på att Jalisco-drogkartellen drev ett slags tvångsarbetsläger där. Vad vet ni om detta?
I Mexiko har kartellvåldet krävt över en halv miljon människoliv och orsakat mer än 100 000 försvinnanden – skrämmande siffror som vittnar om kapitalismens barbari, oavsett om den förvaltas av nyliberaler eller socialdemokrater. Det här våldet in begriper flera ofattbara element, som att de 43 studenterna från Ayotzinapa kidnappades och försvann, morden på tiotals migranter i San Fernando, Tamaulipas, och nu fallet i Teuchitlán, som tycks ha inneburit tvångsrekrytering av arbetare till kartellerna. De annonserar jobb, som särskilt unga människor snabbt söker. Men istället för välbetalda arbeten möts de av skräck och död. Det finns dessutom bevis för att folkvalda från det styrande partiet Morena är inblandade i detta nätverk av enganchadores (en specifikt mexikansk form av rekrytering och smuggling av arbetskraft).
Borgmästaren i Teuchitlán och det lokala åklagarkontoret uppgav att de inte funnit några bevis för brott eller krematorier på gården. Men dokument som granskats av organisationen ”Mexicanos Contra la Corrupción y la Impunidad”(Mexikaner mot korruption och straffrihet ) visar att nationalgardet redan 2019 hade informerat försvarsministeriet om fynd av brända kroppar och utspridda skor. Hur förklarar ni detta?
Den enda förklaringen är statens medbrottslighet i brott och terrorism mot befolkningen. Kapitalistisk ackumulation och narkotikahandel har i Mexiko gått hand i hand i över femtio år. Armén, politiker från olika läger, och olika krafter i federala och delstatliga parlament – alla är involverade.
När vi talar om nationalgardet talar vi om armén och den katastrofala militariseringspolitik som föreslogs av presidenterna Calderón och Peña, men som genomfördes av president Obrador, som benådade armén avseende statliga brott 1968 (massakern på studenter i Tlatelolco), det ”smutsiga kriget” (mot kommunister och vänstergerillor på 60–80-talet) och Ayotzinapa.
Hur tar sig denna militarisering uttryck?
För det första genom att staten skyddar armén från ansvar för dess brott; för det andra genom skapandet av nationalgardet, som innebär att militären får polisiära uppgifter; och för det tredje genom dess inblandning i ekonomin via stora infrastrukturprojekt samt kontroll över hamnar och flygplatser. Ett annat, mindre synligt, element är dess roll som politisk maktfaktor. Militärbudgeten ökas öppet på bekostnad av sociala sektorer som utbildning och hälsa. Förutom den allvarliga skadan på samhället innebär detta ett brott mot president Lázaro Cárdenas (1934–1940) politik att begränsa militären till nationellt försvar och katastrofhjälp. Ironiskt nog lovade Morena att stoppa militariseringen innan de vann valet. Men nu vet vi att de är demagoger.
Cirka 124 000 människor är officiellt försvunna i Mexiko. De flesta försvann efter 2006, när regeringen förklarade sitt ”krig mot drogerna”. Vilka konsekvenser har detta krig för arbetarklassen?
Det är framför allt ett krig mot arbetare, och särskilt mot ungdomar ur arbetarklassen – det är de som utgör majoriteten av de döda och försvunna. Medan proletariatet lider, blomstrar företagen på drogpengar som enkelt tvättas genom banker och det finansiella systemet, för att sedan investeras i gruvdrift, jordbruk, fastigheter och byggindustri.
