FACKLIGT, UTRIKES I den georgiska gruvstaden Chiatura har protesterna mot massuppsägningar och utsugning av arbetare pågått i över en månad – och nu trappas de upp. Gruvarbetarna har etablerat ett tältläger där de tillsammans med sina familjer bedriver dygnet-runt-protester, lagar mat, håller möten och stöttar varandra i kampen för sina rättigheter.
Sedan 7 mars, då över 3600 gruvarbetare fick sparken via SMS, har samhället kastats in i ekonomiskt kaos. Staden har knappt 13 000 invånare – nästan varje vuxen man i Chiatura har arbetat i manganindustrin. Nu står tusentals hushåll utan inkomst, och många hotas av fattigdom och hunger.
Samtidigt fortsätter gruvarbetarna att blockera vägarna ut från staden, i syfte att hindra exporten av mangan och andra mineraler från de stoppade gruvorna. Protesterna har blivit en symbol för det kollektiva motståndet mot rovdrift och förstörelse – både socialt och ekologiskt.
Arbetarnas krav är tydliga:
- Omedelbar utbetalning av innestående löner
- Nationalisering av gruvorna
- Överföring av gruvorna till statlig kontroll
- Upprättande av en stödfond för Chiatura
- Kompensation för miljöskador
- Avskrivning av skulder och åtaganden för de sparkade arbetarna
Vad händer nu i Chiatura?
I skrivande stund verkar det som om kapitalisterna gör vissa eftergifter och betalar ut en del av lönerna – vi kommer att följa utvecklingen och rapportera om resultatet av arbetarnas kamp.
Kapitalet suger ut – folket bygger motstånd
Det som sker i Chiatura är ett mikrokosmos av hela den kapitalistiska världsekonomin. Naturresurserna tillhör folket, men exploateras av privata intressen, som ser arbetare som slit-och-släng-resurser. Så länge de kan pumpa ut vinst, håller de produktionen igång – men när vinsten hotas, kastas hela städer åt sidan.
Mönstret känns igen över hela världen: i Frankrikes raffinaderier, Tysklands sophantering, Turkiets fabriker och nu i Georgiens gruvor. Överallt där arbetarklassen reser sig, svarar borgarklassen med tystnad, repression – eller som i Chiatura: kall digital massuppsägning.
Men det verkligt farliga för kapitalet är inte strejken i sig, utan att arbetarklassen börjar förstå sin kraft. Att familjer bygger tältläger och blockerar vägar visar att de inte längre bara kräver högre löner – utan vill ta kontrollen över produktionen. Det är embryot till arbetarmakt.
Josef Brant
