KRÖNIKA Sverige är i krig. Ett krig som inte förklarats officiellt. Det är inte det militära kriget där fienden är lite längre bort, inga bomber faller än över Sverige. Inga som sårats eller dödats av kulor och missiler finns för närvarande på svensk mark. I det militära kriget som också pågår skickar Sverige vapen till Ukraina och håller käften om folkmordet i Palestina! För när man stödjer den ena sidan i ett krig, då är man förstås en del av ett militärt krig.
I det krig där Sverige deltar aktivt finns det däremot inga militära offer – men det finns andra slags offer. Kriget har omvandlats till ett inbördeskrig. Det är ett krig som förs mot det svenska folket. Priserna går upp, välfärden knäar, de militära utgifterna är skyhöga. Våra sårade finns bland vanligt folk som inte kan klara månadens utgifter, som inte har råd med rekreation och semester. Och många kan inte heller klara hyran, bolånet och i värsta fall inte ens maten.
- Våra sårade finns bland de som är sjuka och de som behöver vård. Personalen dras ner och våra drabbade får det sämre.
- Våra sårade finns i skolan. Klasserna blir större och större med mer än 30 elever per klass och lärarna blir färre och färre.
- Våra sårade finns i arbetslöshetskön. Överallt läser man om kommande varsel. Sist var det Volvo som annonserade att tusentals arbetare ska mista sina jobb för den minskande profitens skull. Samtidigt blir arbetsmiljön på arbetsplatserna bristfällig och till och med farlig i och med att arbetstakten blir snabbare.
Ja, listan är lång och innefattar också många sårade bland studenterna, pensionärerna, enmansföretagarna. I detta inbördeskrig står kapitalet på ena sidan och vanligt folk på den andra. Kapitalet har för tillfället ett enormt övertag. Det har en stor vapenarsenal: politiken, statens myndigheter, kommunerna, facket, pressen, tv, nästan alla sociala medier.
För tillfället är motståndaren, dvs. det svenska folket, passiv och desillusionerad. Tror fortfarande att det ska ordna sig genom ett mirakel utan att man ska behöva lyfta ett finger själv. Tror fortfarande på statens myndigheter, på facket, på de etablerade politiska partierna, på livsstilen trots alla motgångar. Och drabbas fortfarande av konflikträdslan. Tror inte på sin egen styrka!
Men det värsta är framför oss. Det finns ingen återvändo. Vi kommer att sugas ut in mot slutpunkten om vi inte vaknar till liv och blir aktiva mot allt som är emot oss. Den berömda svenska traditionella tron på staten, kommunen etc. kommer att ta slut och slutet kommer med raska steg.
Tröttheten på kapitalismen kommer! Då gäller det för förtruppen att vara beredd att ta på sig sitt historiska ansvar. Jo, det kommer att ta tid men vi får inte förlora det inbördeskrig som vi går igenom.
Panos Alepliotis
