UTRIKES Enligt den amerikanska centralbanken Federal Reserve har förmögenhetsklyftorna i USA nått historiska nivåer. Den senaste statistiken visar att de rikaste 10 % av hushållen nu kontrollerar 67,2 % av landets totala privata rikedomar – en dramatisk ökning från 60,9 % år 1989.
Den mest extrema koncentrationen sker inom den rikaste promillen: vars andel av rikedomarna vuxit från 8,6 % till 13,8 % på 35 år. Samtidigt minskar andelen som kontrolleras av ”medelklassen” – från 35,7 % till 30,3 % – och den fattigaste halvan av befolkningen har sett sin andel krympa från redan låga 3,5 % till 2,5 %.
Totalt uppgår USA:s privata förmögenhet till 160,35 biljoner dollar. Av detta äger de rikaste 10 % över 107 biljoner, medan hälften av befolkningen – cirka 170 miljoner människor – delar på endast 4 biljoner. Det innebär att en genomsnittlig amerikan skulle ha omkring 470 000 dollar var, om resurserna fördelades jämlikt. Men det gör de inte. Istället växer koncentrationen av kapital – parallellt med växande skuldsättning, sämre villkor på arbetsmarknaden och ökade levnadsomkostnader.
Forskare och fackliga röster varnar för att dessa nivåer av ojämlikhet är ohållbara både ekonomiskt och politiskt, men någon omfördelning i egentlig mening är inte på agendan för något av de stora partierna.
Ett system där de som inte arbetar äger – och de som arbetar äger ingenting.
Det finns siffror som talar för sig själva – och som samtidigt skriker ut det varje revolutionär redan vet: att kapitalismen inte bara är orättvis – den är byggd på stöld. När en promille av befolkningen samlar på sig mer än vad hälften av nationen någonsin kommer att äga, då är det inte längre en fråga om ekonomi. Det är en fråga om klassmakt. Det är ett system där de som inte arbetar äger – och de som arbetar äger ingenting.
Och det är ingen slump. Förmögenhetskoncentrationen är inte ett misslyckande – det är ett resultat. Det är produkten av ett samhälle där lagar, banker, teknologi och utbildning är designade för att bevara ägandets makt och reproducera klasskillnader. Statistik som denna publiceras ofta som ”oroande trender”. Men det är inte en trend – det är imperialismens inre logik, i Lenins mening: koncentrationen av kapital, fusionen av banker och industri, och ökad exploatering av proletariatet.
Josef Brant
