UTRIKES Riktpunkt har tidigare rapporterat om den terrorattack i Kashmir, där 28 personer omkom. Den organisation som först tog på sig dådet, Resistance Front (TRF) eller Kashmir Resistance, har sedermera dragit tillbaka sitt erkännande. Indiens två kommunistpartier – Communist Party of India (Marxist) och Communist Party of India gjorde båda uttalanden där man fördömde dådet. Uttalandena gjorde dock ingen analys av det som inträffat, och var tämligen vaga till sitt innehåll.
Jean Paul Mella har på CWPUSA:s webbplats New Worker skrivit om händelsen på ett mer analytiskt plan. Han betonar den komplicerade bakgrunden, där Indien under årtionden systematiskt undergrävt Kashmirs allaredan begränsade självstyre, och tystat all opposition med en stark militär närvaro. När artikel 370 i den indiska författningen togs bort 2019 betydde det att den indiska staten skyndade på en strategi för att förändra Kashmirs demografi och kultur så att det passar det indiska kapitalet. Man uppmuntrade människor från Indien att bli jordägare i Kashmir och ökade turismen genom olika lagändringar. Syftet var att konsolidera hindunationalistisk ideologi och samtidigt öppna regionen för det indiska kapitalets exploatering på bekostnad av Kashmirs självbestämmande.
Kashmir är världens mest militariserade zon, vilket naturligtvis reser frågan om hur den aktuella terrorattacken ens kunde genomföras. Vad som än ligger bakom, konstaterar Mella, skyndade sig den indiska borgarklassen att dra fördel av tragedin. Indien anklagade omedelbart Pakistan för att ge en fristad till terroristerna, vilket dock förnekades av landet, och mobiliserade trupper längs med gränsen till Pakistan, något som media inte var sena att upprört ställa sig bakom. Den 6 maj genomförde det indiska flygvapen Operation Sindoor där man under 23 minuter bombade nio mål inne i Pakistan och den Pakistan-administrerade delen av Kashmir. Minst 26 personer, däribland flera barn, dödades. Pakistan svarade med att skjuta ned indiska plan och avfyra vapen över gränsen.
Den farliga motsättning som ligger till grund för den militära upptrappningen är den allt skarpare konflikten mellan två konkurrerande kapitalistiska stater som strävar efter att kontrollera området. Krigsfebern påtvingas arbetarklassen i båda staterna av kapitalister som har sina huvudkvarter i Islamabad och Delhi, skriver Jean Paul Mella. Varje sida har stora fördelar att vinna på bekostnad av den andra i en militär konflikt mellan dessa kärnvapenstater. Arbetarklassen däremot förlorar allt: sina hem, sina liv, sitt nationella självbestämmande.
Han avslutar med att skriva: ”Vägen framåt för Indiens och Pakistans arbetarklass är densamma: inget krig utom klasskrig. Vi upprepar uppmaningen från Pakistans kommunistiska parti: “Låt den internationella solidaritetens stridsrop tysta nationalismens krigstrummor! Arbetare i alla länder, förena er!”
https://us.politsturm.com/indias-communists-side-with-government
Har ni någon kommentar/analys om att Indiens kommunistparti ställer sig bakom sin egen nation mot Pakistan?
Det rätta är väl vid varje nationell borgerlig/kapitalistisk konflikt att ställa sig på arbetarklassens sida så som vad Politsturm säger i den här artikeln?
Det är ju också vad CWPUSA skriver, men bra med ytterligare en länk till andra analyser.