INRIKES I Linköping föreslår de styrande politikerna (S och M) att man ska förbjuda tiggeri på 16 platser i kommunen. Därmed föregriper man förslaget om nationellt tiggeriförbund som kommer att presenteras i och med en utredning i juni 2026.
Det hela ska förebygga uppkomsten av ett parallellsamhälle säger man, och polisen är positiv, eftersom den som skänker inte vet vart pengarna går. Till internationella brottssyndikat, kanske?
Säkert finns det tiggare som dragits in i organiserad kriminalitet – men de flesta som tigger gör det för att de inte kan försörja sig med arbete i sina hemländer, där de ofta står utanför arbetsmarknaden. De är vanligtvis romer som kommer från Rumänien och Bulgarien, Europas fattigaste länder, där de lever i utsatthet.
Polisen i Stockholm undersökte tiggeriet 2019 och såg då ingen kriminell organisering, utan det handlade om familjer och släkter som åkte till Sverige och tiggde, och sedan bytte av varandra efter ett antal månader. Inte heller verkade det finnas påtryckningar som tvingade människor att tigga. I rapporten When poverty meets affluence, som bygger på 1 200 intervjuer i Stockholm, Oslo och Köpenhamn, har man inte heller kunnat hitta bevis för att det skulle finnas någon organiserad brottslighet bakom tiggeriet.
Kanske är det annorlunda i Linköping idag. Kristina Edlund (S), kommunstyrelsens ordförande, får ju dagligdags in ”rapporter” från vanligt folk och butiksägare om organiserade kriminella gäng – det är ju solkart vetenskapligt och opartiskt, eller hur? Kanske är det så att det i Linköping inte handlar om att bekämpa brottsligheten, utan om det vanliga: att rikta de vanliga människornas ögon mot en utsatt grupp, som förklaras vara orsak till de problem vi upplever i Sverige idag. Kriminalitet är ett sådant problem – så bekvämt att kunna lasta de fattigaste av de fattiga för gängvåld och trafficking. Om man dessutom kan få svenska arbetare och pensionärer att se ner på dessa romer och glädjas över sin svenskhet är det förstås också enklare att få in dem i fållan bakom sina systempolitiker.
Att vara solidarisk är inte inne bland S-politikerna i Linköping. Tycker de kanske det är konstigt att människor drivs till extrema val i sina liv? Minimilönen i Rumänien har nyligen höjts till svindlande 9300 kronor/månad, och då måste man förstås ha ett arbete och helst inte tillhöra en diskriminerad folkgrupp. Detta är förstås en svältlön i vilket fall som helst. Om tiggeri i Sverige ger ett par tusenlappar mer kanske det räddar familjens överlevnad.
Så sossen Kristina Edlund tar brödet ur munnen på de svagaste och rider på främlingsföraktet för att fiska röster, samtidigt som hon försöker skrämma svenskarna med parallellsamhället. Tre flugor i en smäll – och en tydlig uppvisning i vad det innebär att vara socialdemokratisk politiker idag.
