UTRIKES Den armeniska premiärministern Nikol Pasjinian har meddelat att han planerar ett massmöte i Etchmiadzin – centrum för den Armeniska apostoliska kyrkan – med målet att avsätta katolikos Karekin II, kyrkans högsta andlige ledare. I ett inlägg på Facebook uppmanar Pasjinian till mobilisering för en”Stor andligt samling”, samtidigt som hans anhängare i partiet Civilt Kontrakt redan börjat dela uppmaningen i sociala medier.
Detta är nästa steg i en växande konflikt mellan olika delar av borgarklassen grupper, som tar sig uttryck som en konflikt mellan staten och kyrkan. Kyrkan har sedan 2020 kritiserat Pasjinian efter nederlaget i Nagorno-Karabach-kriget. Den var en av få institutioner som då öppet krävde premiärministerns avgång. Konflikten fördjupades ytterligare i maj 2025 när kyrkans katolikos deltog i en konferens i Schweiz om rättigheterna för de armenier som fördrivits från Karabach – ett ämne Pasjinians regering aktivt undvikit att ta upp i förhandlingarna med Azerbajdzjan.
Olika fraktioner inom bourgeoisien
Konflikten mellan regeringen och den Armeniska apostoliska kyrkan är inte en kamp mellan progressiva krafter och konservativa traditioner, utan en konflikt mellan olika fraktioner inom bourgeoisin – där staten och kyrkan representerar skilda delar av den nationella borgerligheten, med olika historiska förankringar, olika imperialistiska lojaliteter och olika klassintressen.
Kyrkans opposition mot Pasjinian har inget att göra med en verklig opposition mot kapitalism eller imperialism. Tvärtom har kyrkan historiskt fungerat som en ideologisk och materiell del av den härskande klassen, och dess nuvarande roll är att agera som ett alternativt borgerligt maktcentrum i en situation där Pasjinians fraktion förlorat legitimitet efter krigsnederlaget i Karabach.
Pasjinian försöker genomföra en centralisering av ideologisk makt till statens apparat, där kyrkan – liksom andra potentiella maktpoler – ska kuvas eller marginaliseras. Det handlar inte om någon sekularitet i folkets intresse, utan om att koncentrera hegemonin kring den regerande borgerliga fraktionen, vars politik i grunden tjänar imperialismens och monopolkapitalets intressen.
Denna typ av konfrontationer mellan borgerliga institutioner sker när motsättningarna inom det kapitalistiska samhället skärps, särskilt i svagare kapitalistiska stater, där ekonomisk kris, militär förlust och ökad inblandning från de större imperialistiska blocken fördjupar den interna instabiliteten.
För den armeniska arbetarklassen och folket erbjuder ingen av sidorna – varken kyrkan eller staten – någon verklig lösning. Båda förvaltar den kapitalistiska ordningen. Kyrkan, med sin historiska koppling till nationalism och konservatism, och staten, som numera är ett redskap för västimperialismens politik i Kaukasus.
Lösningen ligger inte i att välja mellan två delar av samma klass – utan i att bygga upp ett självständigt proletärt alternativ, som förmår ta striden mot både kapitalets heliga och världsliga institutioner, och föra arbetarklassen till den verkliga ledningen för nationen.
