UTRIKES Vissa katastrofer når aldrig allmän kännedom – media fokuserar istället på det som kapitalet behöver trumpeta ut. Just nu pågår till exempel en massdeportation av människor som flytt från Afghanistan till grannländerna.
De kallas ”återvändare” och de möts av elände och förtryck, där de står i tusental vid gränsövergångarna. Utan mat, utan hälsovård och utan en aning om hur de ska överleva dumpas de i ett islamistiskt land som saknar både möjligheter och vilja att ta hand om dem. Deras katastrof pågår i stort sett i svensk mediaskugga.
Hela 1, 4 miljoner människor har i år kastats ut från redan mycket svåra förhållanden i Afghanistans grannländer, och deportationerna fortsätter. UNHCR, FN:s flyktingorgan vädjar nu till världens lände om akut finansiering för att skydda dem som drabbats. Antalet dagliga återvändande från Iran har ökat extremt kraftigt och landet står för en miljon av ”återvändarna”. Den högsta dagssiffran var 43 000 människor som tvingades tillbaka den 1 juli. Även från Pakistan har en liknande ökning konstaterats.
UNHCR:s team tar dagligen emot utmattade, hungriga och rädda människor vid gränsen, skriver man, och ger den nödhjälp man kan. Men det saknas pengar och det snabba inflödet av nödställda gör att stödet bara kommer att kunna upprätthållas i några veckor till.
Vad som hänt är att länder som tidigare tagit emot flyktingar har börjat utfärda återvändandebeslut med tidsfrister, där afghaner riskerar tvångsutvisning om de inte lämnar frivilligt, rapporterar flyktingorganisationen, och situationen för afghaner i grannländerna har försämrats kraftigt. Många känner sig extremt hotade och ger sig av innan de tvingas till det rent fysiskt. De som återvänder till Afghanistan möter nästan omöjliga utmaningar när de måste bygga upp sina liv i ett land de kanske knappt känner. Kvinnor och flickor drabbas särskilt hårt av extremt begränsade friheter.
UNHCR:s vädjanden om frivillighet i återvändandena, ökad finansiering, långsiktigt stöd och annat mer är kanske mest fromma förhoppningar om mänsklig solidaritet – men i en värld där de olika imperialistiska allianserna närmar sig kriget och skapar nya, skiftande grupperingar som följd, finns inget utrymme för solidariska aktioner, inga pengar till annat an vapen, och information ersätts allt oftare av nationalistisk propaganda.
Framtidstro och trygghet behövs, skriver man helt riktigt. Men kanske borde man ta lärdom av hur ohörda FN:s uttalanden och fördömanden har förklingat när det gäller folkmordet i Palestina – det enda som kan åstadkomma en förändring är till slut att imperialismen och kapitalets makt krossas. Framtidstron och tryggheten måste ligga i organisering och i den folkens solidaritet som inte litar på regeringar, krigsmaskiner och myndigheter.
