POLITISK KOMMENTAR När den tyske militärhistorikern Sönke Neitzel – känd för sina högerextrema sympatier och sin vurm för ”soldatkulturen” från Wehrmacht – förklarar att detta är den sista fredliga sommaren, är det inte bara en provokation. Det är ett symptom. Ett tecken i tiden. Det han uttrycker är inget mindre än borgarklassens instinktiva förberedelser för ett nytt världskrig.
President Steinmeier och försvarsminister Pistorius, som i veckan gemensamt förespråkade att värnplikten återinförs i Tyskland, bekräftar denna utveckling i praktiken. Samtidigt kräver Pentagon ”järngarantier” från Japan och Australien för stöd i en framtida konflikt med Kina om Taiwan. I bakgrunden av dessa händelser fortsätter krigen i Ukraina, Palestina, Sahel och Myanmar – samtliga lokala brännpunkter i en global imperialistisk upptrappning.
Som general Friedrich von Bernhardi skrev redan 1911: ”Krig är en biologisk nödvändighet.”
Den tyska borgarklassen lyssnade då – och lyssnar nu.
Neitzels profetia är alltså ingen slumpmässig överdrift. Den är borgarklassens självbekännelse. Kapitalismen befinner sig i en överproduktionskris utan lösning, där diplomati har spelat ut sin roll. De imperialistiska blocken – främst USA och dess vasaller i NATO, mot Kina och Ryssland – har redan fört krig via ombud, men de förbereder sig nu för en direkt konfrontation. Det är logiken i imperialismen: när marknader, råvaror, arbetskraft och inflytande inte längre kan delas upp med förhandlingar, sker omfördelningen genom blod.
Världskrigets skuggor
När New York Times redan i rubriken frågar: ”Vem vinner tredje världskriget?”, har det imperialistiska medvetandet redan accepterat kriget som oundvikligt – och nästan önskvärt. I deras ögon är detta inte ett hot, utan en lösning på systemets stagnation. Det är inte första gången. 1914, 1939 – varje gång kapitalismen nått sin gräns har borgarklassen valt slakt som sin väg till förnyelse.
Skillnaden i dag är att denna gång har man kärnvapen, AI och robotiserade arméer till sitt förfogande. Och som alltid är det ungdomen, arbetarklassen, småbönderna och ”det överflödiga folket” i periferin som offras först – i Ukraina, i Gaza, i Myanmar, i Venezuela.
”Men vad ska man göra?”
Som en kamrat skriver om detta, med en ironisk blinkning: ”Det fanns en man på 1900-talet som hade ett bra svar. Men hans namn är för välkänt för att nämnas.”
Vi vet alla vilket namn som syftas på. Lenin.
Och Lenin nöjde sig inte med att förutspå krigets ankomst – han organiserade revolutionen mot det. Hans recept är fortfarande giltigt:
Avslöja kriget som imperialistiskt på båda sidor.
Organisera klasskamp i varje land, mot den egna borgarklassen.
Förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig – ett krig mellan klasser.
Skapa en ny arbetarmakt ur ruinerna av det borgerliga samhället.
Detta är inte cynism. Det är klasspolitik. När borgarklassen mobiliserar arbetarklassens barn till krig, måste vi mobilisera oss och vår klass till motstånd.
Den revolutionära slutsatsen
Denna ”sista fredliga sommar” är kanske en överdrift – eller en varning. Men varningens budskap är verkligt: världen är på väg mot en katastrof som bara arbetarklassen kan stoppa. Inte genom pacifism. Inte genom valurnor. Utan genom revolutionär organisering, internationalism och uppror.
Att tiga, anpassa sig eller ”välja det mindre onda” – det är att svika. Vi måste tala samma språk som Lenin – klart, skarpt och obevekligt.
Det är vår uppgift.
Inga fler världskrig – världsrevolution nu.
Josef Brant
