UTRIKES Frankrikes president Emmanuel Macron har meddelat att landet formellt kommer att erkänna Palestina som självständig stat i samband med FN:s generalförsamling i september. Erkännandet sker i skuggan av det pågående kriget i Gaza, där tusentals civila dödats, och utgör ett politiskt drag i det växande globala missnöjet mot Israels militära angrepp.
Macron betonade i sitt uttalande behovet av vapenvila, frigivning av fångar och humanitärt stöd till det palestinska folket. Samtidigt påstod han att ”fred är möjlig” – ord som framstår som ihåliga när Frankrike och dess bourgeoisie fortsatt säljer vapen och militär utrustning till Israel och är en central del av det västimperialistiska blocket. Marx påpekade att det inte finns något brott som en kapitalist inte skulle begå för 300 % vinst – i detta fall innebär det att erkänna ett förtryckt folk med ena handen, och med den andra sälja verktygen för dess fördrivning och folkmord.
Reaktionen från Israel lät inte vänta på sig. Premiärminister Benjamin Netanyahu kallade erkännandet en ”belöning för terrorism” och påstod att det skulle leda till bildandet av ett nytt ”iranskt satellitstat”. Utrikesminister Gideon Sa’ar hävdade att ett erkännande innebär att man ger efter för Hamas, och att det är oförenligt med Israels säkerhetsintressen. Även USA:s utrikesledning – denna gång genom Marco Rubio – kritiserade Macron och menade att beslutet spelar extremisters sak i händerna.
Inte misstas för solidaritet
Erkännandet från Frankrike följer i spåren av tidigare initiativ från Norge, Irland och Spanien, som i maj 2024 officiellt erkände Palestina. Idag erkänner 143 av FN:s 193 medlemsländer den palestinska staten, däribland Ryssland, Kina och stora delar av världen. USA och Israel står dock fast vid sin vägran, vilket blottlägger den imperialistiska logiken i världssystemet: vissa staters rättigheter respekteras bara om de inte hotar den dominerande ordningen.
Men erkännanden från imperialistmakter som Frankrike ska inte misstas för solidaritet. De tjänar främst som utrikespolitiska markörer i ett världsläge där olika kapitalblocken alltmer står i öppen konflikt med varandra – och där Palestina används som bricka i ett större spel. Varken den franska borgarklassen eller dess stat är intresserade av en verklig rättvisa för det palestinska folket – lika lite som den svenska bourgeoisien.
Palestiniernas kamp är en del av världens proletära och antiimperialistiska kamp. Den kommer inte vinna genom resolutioner eller diplomatiska gester från förtryckarstater – utan genom fortsatt motstånd, organisering och internationell solidaritet byggd underifrån.
