UTRIKES Storbritanniens skattemyndighet, HM Revenue and Customs (HMRC), erkänner att den inte har någon klar bild av hur många miljardärer som betalar skatt i landet – eller hur mycket de faktiskt betalar. Denna okunnighet har väckt kritik från parlamentet, där flera ledamöter varnat för att den kan sabotera införandet av en planerad förmögenhetsskatt som skulle bidra till att täppa igen budgetunderskottet.
Enligt Sunday Times finns omkring 177 miljardärer i Storbritannien, men myndigheterna följer inte systematiskt deras tillgångar eller inkomster. I kontrast använder amerikanska skattemyndigheten listor från Forbes som underlag för kontroll. I Storbritannien saknas motsvarande rutiner.
Samtidigt tillåts miljardärer lagligt föra ut sina pengar till skatteparadis, däribland brittiska territorier som Caymanöarna och Jersey. Enligt en rapport från 2019 uppskattas dessa offshorekonton innehålla cirka 849 miljarder pund – men skatteintäkterna från dem uppgår till endast 300 miljoner pund, det vill säga 0,035 %.
Förra året väcktes blott 25 åtal för skatteflykt bland de rikaste. Till jämförelse dras tiotusentals låginkomsttagare varje år inför rätta eller hotas med indrivning för betydligt mindre belopp.
Det är av klassintresse
Vi ser här ett typiskt exempel på den borgerliga statens dubbla struktur: en järnhård byråkratisk disciplin för arbetare, och fullständig ”okunskap” och slapphet när det gäller de allra rikaste. Det är inte av inkompetens – det är av klassintresse.
Under kapitalismen är staten ett organ för den härskande klassens diktatur. Det brittiska skatteväsendet visar tydligt vilken klass det tjänar. Inte genom vad det säger, utan genom vad det underlåter att göra: när miljarder försvinner till skatteparadis reagerar det med axelryckningar, men när en arbetare missar en betalning rycker indrivningen in på dagen.
Det är detta klassamhälle som gömmer sig bakom ord som ”rättvisa” och ”skatterätt”. Det är därför varje reformförslag om ”förmögenhetsskatt” krockar med en verklighet där makten över ekonomin inte ligger i parlamentet, utan i händerna på kapitalet – och dess advokater, revisorer och partier, oavsett färg.
Det är inte ”oklarheter” som måste rättas – det är systemet som måste krossas.
