UTRIKES I ett alltmer aggressivt klasskrigsutspel kräver nu ledande politiker i Tyskland – från både det socialdemokratiska SPD och det konservativa CDU – att kontrollen över socialbidragstagare skärps ytterligare. Anledningen? Sociala utgifter har enligt regeringen nått ”orimliga nivåer” – 46,9 miljarder euro under 2024 – och utmålas som ett ”hot mot statsbudgeten”.
Det är alltså inte militariseringen av Europa, inte miljardregn över kapitalägare, inte de massiva subventionerna till vapenindustri och banker – utan fattigas överlevnad – som påstås äventyra den tyska ekonomin.
SPD:s gruppledare i förbundsdagen, Dirk Wiese, krävde införande av ”klara sanktioner” mot dem som påstås ”missbruka systemet”. CDU:s Tilman Kuban fyllde i: ”Bidragen ska gå till de som verkligen behöver – inte till de som undviker arbete”.
Men bakom detta moraliserande språk döljer sig en brutal verklighet: mer än 5,5 miljoner människor i Tyskland lever på olika typer av socialbidrag, inklusive hundratusentals som faktiskt arbetar men inte tjänar tillräckligt för att överleva. Det är inte parasitering – det är utsugning.
Samtidigt medger regeringen att endast 421 fall av fusk rapporterades 2024 – en försvinnande liten bråkdel. Ändå används dessa som förevändning för att dra åt tumskruvarna på hela arbetarklassen, splittra opinionen och piska upp stämningar mot de mest utsatta.
En systematisk offensiv mot arbetarklassen
Detta är klassisk borgerlig taktik: slå nedåt när krisen knackar på dörren. I stället för att utmana kapitalets dominans över ekonomin, pekar man finger åt de arbetslösa, åt migranter, åt sjuka och lågavlönade. Det är imperialismens inre sönderfall, där hela det sociala kontraktet omförhandlas – och där fattiga förväntas betala priset för den kapitalistiska systemkrisen.
I ett av Europas rikaste länder krävs nu återigen ”särskild kontroll” för att hålla de fattiga i schack – medan storföretagen fortsätter sluka subventioner och skattefria vinster. Det tyska borgerskapet, inklusive dess socialdemokratiska förvaltare, visar än en gång sin sanna natur: de försvarar inte välfärd, de förvaltar utsugning.
Arbetslöshet är inte ett individuellt misslyckande – det är kapitalismens nödvändiga funktion. Och därför måste också kapitalismen krossas – inte pyntas om med nya regler för arbetslösa.
