UTRIKES På nyhetssajten People’s Dispatch analyserar Stephanie Weatherbee Brito USA:s kärnvapenupprustning, och börjar med att påpeka att atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki sammanföll med framväxten av USA:s hegemoni – en hegemoni som nu tycks vittra sönder. Det är en intressant ansats, men resten av artikeln håller inte riktigt måttet.
Författaren berättar att USA:s elit har betraktat sitt öde som globalt ledarskap sedan proklamationen av Monroe-doktrinen, och inför nya utmaningar mot sin globala dominans har USA inlett aggressiva destabiliseringskampanjer mot vad man uppfattar som de främsta motståndarna. Den främsta av dessa är Kina, som är på väg att överträffa USA ekonomiskt och har blivit en central motor för global tillväxt och teknologiska framsteg.
Kina – en halvt progressiv motpol?
Men tyvärr ser Brito Kinas strävan att upprätta en framtida ekonomisk dominans som ett försök att bygga alternativa samarbetsnätverk och allianser utformade för att stå emot imperialistisk inblandning. Kina är alltså inte imperialistiskt får man då förmoda. Hon nämner olika allianser och nätverk, utan attförstå att detta är imperialistisk konkurrens – inte något enkelt försök för stormakterna Kina och Ryssland att bli jämställda och balansera USA, samtidigt som man stöder ett frihetssträvande för förtryckta länder under Kinas beskydd (Ryssland avskrivs ur progressiva sammanhang av någon anledning).
Också Kina rustar upp sin kärnvapenarsenal, och har utvecklat kärnvapensystem som kan undvika radar och försvarssystem, skriver hon, något som i sin tur har använts som motivering för intensifierad USA-upprustning.
Denna upprustning beskrivs som i grunden omotiverad och ideologiskt driven istället för orsakad av grundläggande ekonomiska fakta. Men om man förlägger rustningshetsen till ideologiernas plan kan det hela landa lite varsomhelst. Riktigt märkligt blir det alltså när hon skriver ”… i USA:s världsbild omdefinieras kinesisk suveränitet som aggression. Denna omvändning gör det tydligt att USA inte bara reagerar på hot – utan aktivt skapar ett av de farligaste.” Naturligtvis skapar imperialismen hot, frestas man svara, och naturligtvis reagerar en imperialistisk makt på de andras hot. Ord som jämställdhet, maktbalans, suveränitet och frihet är bara floskler i krigshetsarnas munnar, oavsett om de talar från Peking, Moskva eller Washington.
Massiva civila förluster är oundvikliga i ett kärnvapenkrig
Styrkan i artikeln ligger i att Brito visar på den massiva upprustning som pågår i de stora imperialistiska makterna och allianserna. Medan kalla krigets strategi om ömsesidigt garanterad förstörelse (MAD) byggde på avskräckning genom hotet om ömsesidig utplåning, fanns efter sovjettiden istället en ”counterforce”-doktrin i USA. Det betydde att man skulle bygga en robust arsenal som kunde överleva ett förstahandsanfall och effektivt slå tillbaka. Det är denna strategi som sedan har utvecklats till den amerikanska doktrinen om kärnvapenprimat.
I jakten på kärnvapenprimat har USA åtagit sig ett omfattande moderniseringsprogram som beräknas kosta över 1,3 biljoner USD. Bland annat har man utvecklat bombplan och kärnvapenubåtar med förbättrad smygförmåga, tillförlitlighet och underhåll. Redan har man en kärnvapenbomb med justerbar sprängkraft och enastående precision, med en förstörelsekraft som motsvarar 83 Hiroshima-bomber. Brito ser tydligt att USA förbereder sig för möjligheten att möta två kärnvapenjämnbördiga motståndare samtidigt.
Trots alla konstigheter har Brito alldeles rätt i sin slutkläm: ”Alla kärnvapenstrategier sedan Hiroshima och Nagasaki delar en sanning: massiva civila förluster är oundvikliga. Det finns inget som heter ett begränsat eller kontrollerbart kärnvapenkrig. Och ändå är det dit vi är på väg – i full fart.” Det är beklagligt att hon inte ser att det enda som kan stoppa denna utveckling inte är den ena eller andra imperialismen, utan folkens resning mot alla sorters imperialism och utsugning.
