INRIKES I våras föreslog en utredning att Säkerhetspolisen ska få göra registerkontroll i fler register än i dag vid säkerhetsprövningar. Enligt förslaget ska den utvidgade registerkontrollen också omfatta närstående.
Idag är det enligt säkerhetsskyddslagen så, att det ska det göras en säkerhetsprövning av anställda som har säkerhetsklassade tjänster – alltså arbeten som gör att de kan ta del av säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter. Det är arbetsgivaren som ansvarar för den grundläggande utredningen, medan Säkerhetspolisen genomför registerkontroll och särskild personutredning. Här kontrolleras uppgifter i belastningsregistret och misstankeregistret samt vissa uppgifter hos Polisen och Säkerhetspolisen, men det sistnämnda gäller faktiskt inte för den lägsta säkerhetsklassen.
Det här är förstås normalt i en kapitalistisk stat – de upproriska och revolutionära, de som läcker uppgifter till en allmänhet som ska hållas kort och de som vänder sig mot en stat som stöder fascister och de som kräver att vi inte tiger när världen blöder – de måste identifieras och får inte komma nära känslig information.
Men nu ska det hela alltså avancera en nivå, och det föreslås att Säkerhetspolisen från och med 1 juli 2026 även ska få hämta in uppgifter från en rad andra källor. Från Skatteverket och Tullverket, Folkbokföringen, Migrationsverket och Kronofogden, samt vissa uppgifter från Kriminalvården. Ja, till och med omhändertagandet av berusade personer ska tas med i beräkningen. Och även för den lägsta säkerhetsklassen ska de närstående granskas.
Spridda frågor ställs från remissinstansernas sida… kommer verkligen den digitala utvecklingen att klara av det hela? Behövs verkligen alla dessa uppgifter? Kommer det inte att bli en tungrodd byråkrati? De fackförbundsledningar som tillfrågats vill se lite olika inskränkningar, men är annars positiva (som man väl kan vänta sig av exempelvis Polisförbundet, men varför är Vårdförbundet med på noterna…)
Till kontroll av närstående för alla säkerhetsklasser är i stort sett också alla positiva, precis som de flesta remissinstanser instämmer i tanken att uppgifterna för en person som inte klarat kontrollen ska sparas. En gång en säkerhetsrisk, alltid en säkerhetsrisk, är tanken.
Vi närmar oss raskt en riktigt obehaglig övervakningsstat, där inget längre kan vara privat – alla åsikter, alla protester, alla små brott mot lagen och alla våra relationer är en öppen bok för staten. Det är dessutom ett försåtligt förtryck som inte märks på ytan, och det borde närmast vara självklart att arbetarklassens fackföreningar vänder sig mot detta med kraft.
Istället seglar förslaget under radarn i ett samhälle där människor matas med krigspropaganda och kan fås att tro att staten vill skydda oss från anfall, och att detta är nödvändigt för frihetens skull. Men deras frihet är vårt slaveri: förslaget är bara ett led i att kontrollera arbetarklassen och förbereda folket för ett krig på ”den rätta” imperialistiska sidan.
