POLITISK KOMMENTAR Det talas mycket om nya världsligor och stora ledare som skakar tass framför kamerorna i Kina. Men det avgörande sker inte på scenen utan utanför bild: på gatorna, i fabrikerna och i budgettabellerna. Indonesien är ett skolboksexempel. Där exploderade ilskan när regeringen ville ge parlamentsledamöter månatliga bonusar som vida överstiger en vanlig arbetares lön. Det var inte “gnistan” i sig som betydde något, utan tunnan med krut under: massarbetslöshet bland unga, dyrtid, minskade sociala utgifter och en statsledning som kräver uppoffringar nerifrån samtidigt som toppen skyfflar åt sig mer.
President Prabowo – miljardär, general och arvtagare till Sukhartos gamla ordning – svarar som högern alltid svarar: skär i skolan, vården och stöden, men bygg ut militär och polis. Hundra nya bataljoner här, mer pengar till ordningsmakten där. Det är den klassiska prioriteringen: mindre bröd, fler batonger. När polisen i samband med demonstrationer körde ihjäl en ung motorcyklist brast också tålamodet. Kravet gällde inte bara bonusarnas avskaffande utan ansvar uppåt i polisledningen. Regeringen backade delvis – bonusar drogs in, vissa lyxtjänster för politiker ströks, några mandat lovades lämnas – men samtidigt hotades “upploppsmakare” med terroretiketter, sociala medier stryptes tillfälligt och polisen beordrades till “maximal hårdhet”. Morot för överklassen, käpp för arbetarna: så ser den “ordningen” ut i praktiken.
Bakgrunden är en längre svit av beslut som pressar ner löntagare. Höjda skatter på småfolks egendom och studieavgifter som stänger dörrar för barn till arbetare. Lägg till att exportindustrin slagits av nya tullmurar från USA – särskilt textilen, där hundratusentals lever på låga löner. Följden blir konkurser, fallande valuta och ett ännu hårdare tryck på hushållens ekonomi. För kapitalet är detta en utmärkt ordning: staten håller nere kostnaderna för välfärd, höjer kostnaderna för vanligt folk och försvarar ägarnas ställning med hjälmar och sköldar.
Den som tror att “lösningen” finns i nya block och stora toppmöten kan titta vidare mot Indien. Där sitter en annan stark man med samma manual: nationalism uppifrån, privatiseringar och nära band till inhemska oligarker. När USA kräver att Indien ska strypa inköpen av billig rysk råvara är det inte ett moraliskt test utan ett tryckmedel som riskerar att slå direkt mot hundratals miljoner jordbrukare och arbetare vars försörjning hänger på energipriserna. Och samtidigt fortsätter de militära samarbetena med USA som om inget hänt. Det är här dimridåerna skingras: “multipolära” poser används för att pruta i förhandlingar, men klassinnehållet förblir detsamma. Eliten förhandlar om villkor för investeringar och tullar; arbetarklassen får förhandla om hyra och risportioner.
Kort sagt: det vi ser i Jakarta och Delhi är inte två olika projekt, utan samma modell i två färger. Staten används för att säkra kapitalets lönsamhet, bromsa arbetarnas krav och splittra oss efter religion och nation. Protesterna i Indonesien visar ändå att något håller på att spricka. När ungdomar och lågavlönade går samman och riktar blicken uppåt – mot bonusarna, villorna och ministerlönerna – rubbas maktens självförtroende. Därför kommer också kombinationen av små eftergifter och hårdare repression: makten hoppas kväva rörelsen utan att röra vid ägandets kärna.
Vad betyder detta för oss? För det första: tro inte på historien om att “starka ledare” ska leverera välfärd bara de får fria händer. Fria händer används alltid till samma sak: att ta mer från dem som arbetar och ge mer till dem som äger, och att slå sönder varje kollektivt motstånd. För det andra: låt oss inte köpa sagan om att allt löser sig genom att byta flagga ovanpå samma lönesänkningar, skolnedskärningar och privatiseringar. Varken västligt tryck eller östliga poser fyller matkassen. Endast organiserad klasskraft gör det.
För det tredje: vår solidaritet måste vara materiell. Indonesiens textilarbetare har inte behov av sympatitweets, de behöver facklig samordning, blockader mot vapen- och övervakningsexport som används mot dem, och stöd när strejker och protester möts av polisvåld. Detsamma gäller Indiens lantarbetare och industriarbetare som riskerar att malas mellan tullkrig och avregleringar: de behöver internationella kontakter, inte högtidstal.
Och till sist: ordningen vi lever under, oavsett om den kallas “marknadsvänlig reform”, “nationell återfödelse” eller “ansvar för statsfinanserna”, är i grunden en omfördelningsmaskin – från arbete till kapital, från barnmorskan till budgetposten “säkerhet”, från folks skolor till överklassens förmåner. När maskinen hackar, som i Indonesien, visar sig två vägar: mer tvång uppifrån eller mer organisering underifrån. Vår uppgift är att välja den senare, varje dag, även här. Det betyder att vi försvarar reallöner mot “tillfälliga” nedskärningar, vården mot “engångsbesparingar”, skolan mot “effektiviseringar” – och att vi knyter samman de striderna med kravet på att de som äger också ska betala.
Det är detta som gör Indonesiens protesthelg till en läxa för hösten: när folk kallas “de dummaste i världen” av dem som lever på deras arbete, är det ett tecken på att något håller på att vända. De där uppe föraktar oss just för att de fruktar oss. Låt oss göra deras oro berättigad. Inte genom att sätta vår lit till nästa starkman, utan genom att sätta vår tillit till varandra – klass mot klass, inte folk mot folk.
Josef Brant
