TEORI & HISTORIA Del 3 i serien om det grekiska inbördeskriget handlade om den heroiska kampen i Aten i december 1944, om den vita terrorn som började precis efter Varkiza-avtalet och USA:s inblandning. Men vad gjorde KKE efter att man ställts inför dilemmat att antigen ge sig eller ta till vapnen igen?
DEL 4: Nikos Zachariadis anländer till Grekland
När Nikos Zachariadis anlände till Grekland (29 maj 1945) var situationen mycket dålig, och rörelsen var på reträtt. Zachariadis försökte vända på denna situation. En grundläggande del av denna ansträngning var strävan efter att förändra klimatet av terror mot folkrörelsen, höja dess moral och svara på de statliga mekanismerna och de halvstatliga ligor som släppts lös av den brittiska imperialismen och borgarklassen. Han föreslog en inriktning där man skulle aktivera folkliga självförsvarsgrupper, som skulle svara på attackerna.
Från de allra första veckorna efter hans återkomst bildades grupper som offentligt spred kommunistpartiets tidning ”Rizospastis” och som effektivt svarade på slagen från de halvstatliga ligorna. Samtidigt främjades återuppbyggnaden av partiet i denna nederlagssituation genom att de illegala partiorganisationerna återupprättades.
Det andra elementet i folkrörelsens omgruppering under denna period var KKE: s framgångsrika verksamhet i alla massorganisationer. Arbetarnas och de anställdas antifascistiska koalition (ERGAS) fick en absolut majoritet på den Grekiska Fackföreningskonfederationens (GSEE) kongress (71 procent) och Mitsos Paparigas valdes som dess dess generalsekreterare. På samma sätt vanns majoriteten i Lantbrukskooperationens allmänna centralorganisation och KKE:s makt bland köpmän och hantverkare ökade. Samtidigt ombildades EAM till en koalition av olika partier och EPON (EAM:s ungdomsorganisation), och det skapades demokratiska föreningar i varje stadsdel. Ungdoms- och kvinnoföreningar som den Allgrekiska Kvinnofederation (POG) grundades. Partiets planerade politiska aktivitet kom igång för att åter samla arbetarklassen och de fattiga folkskikten för att svara på de intensifierade terroristoperationerna.
Hela denna verksamhet präglades av Nikos Zachariadis bidrag, liksom försöket att ställa en kommunistisk strategi mot den brittiska imperialismens och borgarklassens planer, som gick ut på att arbetarklassens välstånd var oförenligt med bevarandet av kapitalets intressen.
7:e partikongressen (1945)
Den 7:e partikongressen (1945) var emellertid oförmögen att dra några väsentliga slutsatser av EAM:s verksamhet och att förklara orsakerna till misstagen, som främst berodde på frånvaron av en utarbetad strategi och kamp för arbetarmakt. Lika viktig var effekten av den internationella kommunistiska rörelsens oförmåga att formulera en revolutionär strategi för att omvandla den antifascistiska kampen till en revolution för erövring av arbetarmakten.
Men de ovannämnda bristerna ledde trots allt inte till att KKE integrerades inom ramen för den borgerliga återuppbyggnaden efter kriget, i motsats till vad som hände med många kommunistiska partier i Västeuropa.
Valet den 31 mars 1946, där KKE avstod från deltagande
En av de ständigt återkommande brännpunkterna i kritik mot KKE är beslutet att avstå från att rösta i 1946 års val. Valet 1946 karakteriserades av borgerliga och opportunistiska krafter, och det sägs att KKE hade en stor möjlighet att spela en viktig roll på efterkrigstidens borgerliga politiska scen. Till stöd för detta resonemang åberopar man att de kommunistiska partierna i ett antal västeuropeiska länder deltog i de regeringar för nationell enhet som bildades, och som bidrog till att återställa stabiliteten hos kapitalets makt. Det påstås också att ett eventuellt samarbete med den så kallade ”centern” skulle ha kunnat skära av den så kallade ”högern” från maktmonopolet.
Men ett sådant synsätt glömmer ”högerns” och ”centerns” gemensamma klassidentitet. Denna visades både av G. Papandreous verksamhet, som i folkstyrets namn inleddes i december, och av den roll som ”centerns” regeringar spelade efter inbördeskriget. Felet är därför inte att man avstod från att rösta i valet, utan det sätt på vilket det uttrycktes i samband med partiets övergripande strategi och den snabba övergången till Demokratiska Arméns (DSE) kamp.
KKE:s centralkommittés andra plenum (februari 1946)
I början av 1946 ställdes KKE och hela arbetar- och folkrörelsen inför följande dilemma: underkastelse under den brittiska imperialismens och borgarklassens krav eller en upptrappning av arbetarklassens och de fattiga folkskiktens kamp med alla medel.
I januari 1946, före det andra plenumet, sammanträffade en delegation från KKE med ledande medlemmar av Sovjetunionens kommunistiska parti SUKP och generalsekreteraren för kommunistpartiets centralkommitté i Storbritannien, för att klargöra situationen i Grekland och för att diskutera sin hållning i en eventuell väpnad konfrontation med den brittiska imperialismen och borgarklassen. SUKP, liksom KKE, var inte för ett allmänt krig, och Storbritanniens kommunistiska parti trodde att en sådan utveckling skulle leda till en ytterligare försämring av relationerna mellan Sovjetunionen och England.
KKE:s centralkommittés andra plenum, som sammanträdde på den första årsdagen av Varkiza-avtalet, höll samtidigt fast vid uppfattningen om att trycka på för demokratisk utveckling och fria val, och samtidigt vidmakthålla möjligheten till väpnad kamp, som en generalisering av folkligt självförsvar i massan. Resonemanget i beslutet uttrycker de olösta motsättningarna i partiets och den internationella kommunistiska rörelsens ideologisk-politiska utveckling.
Vid det andra plenumet fattade centralkommittén alltså ett beslut om att trappa upp den väpnade kampen, samtidigt som man lämnade dörren till den demokratiska utvecklingen öppen, och på så sätt följde man en politik av ”vänta och se”.
Nikos Zachariadis förde sent omsider upp den väpnade kampen på en praktisk nivå, möjligen för att den var bunden av motsättningarna i partiets politik och den internationella kommunistiska rörelsen. Därför var han långsam i att inrikta partiets revolutionära kamp. Det faktum att han under den 7:e kongressen inte tog upp frågan om hur man skulle hantera den del av kadrerna som var ansvariga för de allvarliga politiska misstagen under perioden 1941–44 bidrog också till denna svaghet.
Början på de klassmässiga inbördeskriget och de första resultaten
Valdagen den 31 mars 1946, när en grupp beväpnade förföljda DSE-soldater tidigt på morgonen angrep gendarmeristationen i Litochoro i Pieria nära berget Olympos, är det datum då DSE:s kamp inleddes. Detta datum var inte bara en milstolpe för KKE, utan också för borgarklassens representanter.
Fram till sommaren 1946 formerades gerillan i små grupper och det var inte förrän den 28 oktober 1946 som gerillans generalhögkvarter bildades. Greklands demokratiska armé (DSE) kunde gå vidare med en rad militära framgångar under perioden efter attacken mot Litochoro. Detta visar bland annat att återuppbyggnaden av den borgerliga staten inte hade slutförts och att den brittiska imperialismen och borgarklassens styrkor inte var oövervinnliga.
De borgerliga krafterna reagerade snabbt. Från och med juni 1946 trädde en resolution i kraft, som bland annat föreskrev förbud mot strejker, beviljande av tillstånd för polisen att införa utegångsförbud, genomförande av husrannsakningar utan krav på tillstånd, samtidigt som dödsstraffet infördes. Den brittiska imperialismen hade emellertid inte styrkan att fortsätta det direkta militära stödet till den rekonstituerade borgerliga staten och inledde sitt tillbakadragande. Frågan om USA:s efterträdande togs upp i februari 1947, nästan ett år efter attacken mot Litochoro.
Den brittiska imperialismens tillbakadragande bevisade att den inte var i stånd att möta ett öppet krig, och följaktligen belyste detta ännu mer hur mycket misstagen i december 1944 betydde, liksom det visade på möjligheterna till en väpnad kamp, inriktad på ett omedelbart maktövertagande under det första året av DSE:s verksamhet.
Att USA-imperialismen från början tog ekonomiskt ansvar och senare administrerade detta militärt gjorde det svårare för KKE och DSE att genomföra kampen. Under överlämnandet och övertagandet mellan den brittiska och amerikanska imperialismen intensifierades den politiska förföljelsen.
Den grekiska regering som bildades med USA:s välsignelse etablerade tre koncentrationsläger, i Trikeri, och på öarna Gioura och Makronissos i februari 1947. Under de följande åren förvisades tusentals och åter tusentals av de viktigaste kämparna till de karga öarna. En av dessa var också min far Dimostenis Alepliotis som var förvisad till Makronissos fram till inbördeskrigets slut….
Från början av 1947 påbörjades upprensningsoperationer på landsbygden, vilket bland annat inkluderade deportation av hela byar, för att beröva DSE allt stöd. I rent militära operationer försvagades DSE, även om det aldrig upplöstes som dess motståndare begärde. Det var första gången sedan mars 1946 som DSE led mer betydande förluster. Samtidigt utvidgade DSE ändå sin verksamhet och från mars 1947 lyckades man faktiskt öppna en andra front mot den borgerliga armén och den anglo-amerikanska imperialismen genom att upprätta DSE:s högkvarter på Peloponnesos.
Den amerikanska imperialismen och den borgerliga politiska världen insåg betydelsen av KKE:s nya hållning och det var därför som de under den följande perioden övergick till en pogrom med tusentals arresteringar, som slutade med att tidningarna ”Rizospastis” och ”Eleftheri Ellada” bannlystes i oktober samma år.
Författare: Panos Alepliotis
Anpassning och språkgranskning: Marina Weilguni
