UTRIKES Den 1 oktober skulle Polens författningsdomstol pröva åklagarmyndighetens begäran om att förbjuda Polens kommunistiska parti (KPP). Förhandlingen ställdes dock in på obestämd tid då åklagaren inte dök upp. Själva processen har pågått sedan 2020, då riksåklagaren hävdade att partiets program innehåller “referenser till totalitära metoder” och “uppmaningar till våldsamt maktövertagande” – anklagelser som partiet själv avvisar som rena politiska konstruktioner.
KPP:s aktivister framhåller att deras arbete består i att publicera material om klasskampen och att försvara arbetarnas rättigheter. Det som i realiteten står inför rätta är alltså inte några påstådda brott, utan själva idén om social rättvisa och arbetarklassens organisering. Mellan 1945 och 2015 har över 50 partier förbjudits i Europa – nästan uteslutande vänsterpartier. Sådana åtgärder har alltid inneburit en attack mot yttrandefriheten och arbetarrörelsen, samtidigt som de högerextrema krafterna tillåtits växa.
Polen är dessutom ett av de mest ojämlika länderna i EU: den rikaste procenten av befolkningen får 13,4 procent av alla inkomster, medan de lägsta lönerna pressas hårt av en skattepolitik som belastar arbetarklassen. Försöket att förbjuda kommunisterna är därför också ett sätt att tysta den enda konsekventa oppositionen mot denna politik.
Men det polska exemplet angår inte bara Polen. Också i Sverige ser vi hur staten i snabb takt inför repressiva lagar, hur ord som “extremism” används för att slå mot arbetarklassen, och hur fascistiska idéer vinner mark bakom en demokratisk fasad. Medan man i Polen försöker förbjuda kommunistpartiet med juridiska knep, banar den svenska staten väg för samma utveckling genom övervakning, åsiktsregistrering och förbud mot solidaritetsyttringar.
När kapitalets kris fördjupas svarar borgarklassen med att strama åt: inskränkta rättigheter, kriminaliserad protest, antikommunistisk hets. Det bekräftar vår uppgift: arbetarrörelsen och kommunisterna måste höja vaksamheten, härda sina organisationer och stå orubbligt på den marxistisk-leninistiska linjen. Bygg disciplin och enhetsfront, förena legal och facklig kamp med självständig politisk organisering, försvara yttrande-, mötes- och strejkrätten som klassfrågor — och gå till motangrepp. Endast genom teori, organisation och klasskamp kan vi bryta kapitalets offensiv och öppna vägen mot socialism.
