POLITISK KOMMENTAR Det vi ser är inte ”värderingsskiften”, utan kapitalets klassvar på systemkrisen: inflation, krigsekonomi, stagnation. När profiterna hotas går borgarklassen över till öppen tvångsregim. Det är vad fascism är i marxist-leninistisk mening: finanskapitalets mest reaktionära fraktion som reser en öppen terroristisk diktatur, draperad i ”traditionella värderingar”, flaggvift och religiös moralism för att krossa arbetarklassen och splittra den.
I USA odlas en regelrätt martyrkult runt högerextrema nätverk och ett ”inre krig” förs mot vänstern. Trump, Netanyahu och deras kretsar normaliserar talet om ”inhemska fiender” (marxister, antifascister, migranter) medan övervakning, svartlistning och undantagstänkande breder ut sig. Syftet är klassdisciplin: skräm bort strejker, bryt organisering, gör krigsbudgeten ”naturlig”.
I Ryssland samlar den ultrakonservativa axeln sig i och kring oligarken Konstantin Malofejev och ideologen Aleksandr Dugin. Under etiketter som den så kallade Paladins-ligan knyts band till europeisk extremhöger — från grekiska Gyllene Gryning till olika ”lag och ordning”-projekt — allt i kulturkrigets namn, allt för att ställa arbetare bakom nationens kapital.
I Indien driver Modi/BJP och Hindutva en majoritetsnationalism som klyver arbetarklassen efter religion och kast, samtidigt som arbetsrätten mals ned och facklig kraft bryts. Klassklyftorna döljs under saffransfärgad chauvinism.
I Kina har talet om ”proletariatets diktatur” sedan länge ersatts av ”folkets demokratiska diktatur” och ”socialism med kinesiska särdrag”; under ”Tre representationer” släpptes privata kapitalister in i partiet. Resultatet är en statsledd kapitalism där miljardärer sitter i partiorganen och arbetare pressas i exportkedjorna. Röd flagg, men blå logik: exploateringen fördjupas, både hemma och via globala arbetsdelningen.
Hemma i Sverige går staten i takt med blockens upprustning. NATO-anslutning, utökade hemliga tvångsmedel (bl.a. hemlig dataavläsning) och förslag/införande av visitationszoner visar riktningen: mer polisiär makt, mindre socialt innehåll. Försvarsminister Pål Jonson talar öppet om att vi måste gå över till krigsläge — samtidigt som välfärden stryps och arbetarklassen ombeds ”bita ihop”.
I Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Italien sker samma förskjutning: staten hårdnar, kapitalet rustar, och ”mittfårans” politiker driver igenom repressiva lagar och krigsekonomi.
I Tyskland växer AfD i vakuumet efter åtstramningar och upprustning, medan den sittande regeringen normaliserar undantagstänkande och polis-/övervakningsåtgärder—allt motiverat med ”inre säkerhet” och blockkonfrontation. Det påminner om ett viss parti som kapitalet vände sig till under 1920-1930 talet. I Italien levererar Meloni och Lega en aggressiv kombination av fascist-samlingar, chauvinism, anti-facklig disciplin och kriminalisering av flyktingsolidaritet, medan krigsbudgeten sväller. I Frankrike har Macrons bonapartistiska ”center” kört igenom sociala kontrareformer och hård migrations– och polislinje; ”ordningsstaten” växer när kapitalet kräver ”stabilitet”.
I Storbritannien har Starmer tagit över högerns språk om ”lag och ordning” och ”fiskal disciplin”; protest- och strejkrätten har urholkats och rustningspolitiken ligger fast. Slutsatsen för proletariatet är klar: fasciseringens form är inte bara bruna skjortor och stövlar—den bär också kostym och talar managementspråk.
Varför händer detta? Några gubbar med skägg och tjocka böcker som upplyste och förändrade världen, förklarade lagbundenheten: i kris lägger kapitalet bort den liberala masken och växlar till reaktion och repression. Fängelser, förbud, lynchjournalistik — det är inte avvikelser, det är klassherraväldets nödbroms. Fascismen är kapitalismens pansartröja: samma ägande över produktionsmedlen, samma profiter, men med katekesen om ”nation”, ”Gud” och ”ordning” för att kuva de många.
Vi måste bryta splittringen. Organisera en social front under arbetarklassens ledning, mot krig, upprustning och den inhemska reaktionen; försvara fackliga rättigheter och demokratiska friheter i praktiken (strejk, solidaritet, pressfrihet underifrån); bygga ett antikrigsprogram som sätter löner, bostäder, vård och skola före vapen. Kapitalismen föder krig — låt oss bygga fred, med socialistisk politik som enda hållbara fredsgrund.
Josef Brant
