UTRIKES FACKLIGT Omkring 15 000 arbetare vid det strategiskt viktiga gasfältet South Pars i den iranska provinsen Bushehr har inlett en av de största strejkerna i landet på flera år. Arbetarna, organiserade under Fackliga sammanslutningen för gasindustrins arbetare, kräver rättvisa löner, bättre säkerhet, semester och slut på tillfälliga kontrakt.
South Pars står för upp till 40 % av Irans statsintäkter och nästan 70 % av den inhemska energiproduktionen, men arbetarna beskriver en verklighet av extrema arbetsförhållanden, låga löner och otrygga anställningar. Många bor i undermåliga baracker, arbetar i 45-gradig hetta och saknar grundläggande skyddsutrustning.
Den ekonomiska krisen och den höga inflationen har urholkat reallönerna, och strejken har därför även fått en tydlig politisk dimension. Arbetarna riktar sin kritik inte bara mot företagsledningen utan mot hela den statliga energipolitiken och bristen på social rättvisa.
Protesterna vid South Pars är del av en bredare våg av klasskamp i Iran, där även kommunala chaufförer i Kermanshah och vårdpersonal i Yasuj gått ut i strejk. Fackliga företrädare betonar att kampen handlar både om värdighet och klassolidaritet, och många arbetare har uttryckt stöd till palestinierna, jemeniterna och libaneserna i deras kamp mot imperialismen.
Strejken visar den internationella karaktären hos arbetarklassens kamp. Arbetarna i Iran står inte isolerade – deras krav på rättvisa och värdiga villkor är en del av samma globala front mot kapitalets utsugning, oavsett om den tar formen av västerländska monopol eller inhemska oligarkier.
Lika skoningslöst som västliga monopol
Iran ska i detta sammanhang inte förväxlas med en anti-imperialistisk kraft. Den iranska borgarklassen — klädd i religiös retorik och “motstånds”-fraser — driver en helt kapitalistisk ordning som exploaterar proletariatet lika skoningslöst som västliga och regionala monopol. Arbetarnas fiende är därför inte bara de amerikanska sanktionerna eller israels aggression, utan även den inhemska kapitalmakten och dess statsapparat som krossar facklig organisering, pressar löner och gör arbetsliv och livsvillkor otrygga.
En verklig anti-imperialistisk väg i Iran kan bara öppnas när arbetarklassen tar över produktionsmedlen, avskaffar profitväldet och bygger planekonomi under proletariatets diktatur — där energisektorns enorma överskott planeras för sociala behov (lön, säkerhet, bostad, vård, utbildning) i stället för att göda kotterier och krigsekonomi. Solidaritet med Palestinas sak innebär inte stöd till den iranska borgarstaten; det innebär stöd till Irans arbetare, deras strejker och deras rätt att leda kampen mot all exploatering, inhemsk som utländsk.
