UTRIKES I Manila pågår just nu en av de största fredliga protesterna i Filippinernas moderna historia. Över 600 000 människor deltog under första dagen av en tre dagar lång manifestation organiserad av den inflytelserika religiösa rörelsen Iglesia ni Cristo, riktad mot omfattande korruption i statens projekt för översvämningskontroll.
Protesterna inleddes den 16 november och låste delvis huvudstadens centrum. Polisen rapporterade att 650 000 personer var på plats den första dagen och ytterligare 300 000 deltog dagen därpå. Många demonstranter valde att stanna över natten i tält trots kraftigt regn, vilket understryker djupet i den folkliga frustrationen.
Bakgrunden är en gigantisk korruptionsskandal som berör statliga infrastrukturprojekt mellan 2023 och 2025. En granskning avslöjade att staten betalat för icke-existerande byggprojekt, vilket orsakat en budgetförlust på 118,5 miljarder filippinska pesos (cirka 2 miljarder USD). Totalt utreds 37 politiker och näringslivsrepresentanter, och myndigheter har fryst tillgångar motsvarande 6,3 miljarder pesos.
Iglesia ni Cristos talesperson Edwil Zabala betonade att rörelsen inte kräver regeringens fall, men kräver att sanningen kommer fram och att ansvar utkrävs: ”Vi är inte emot regeringen som institution. Vi vill ha sanning och ansvarighet.” President Ferdinand Marcos Jr. har lovat att de skyldiga ska straffas.
Skandalen har redan lett till en våg av protester tidigare under året – i september deltog tiotusentals i demonstrationer om samma frågor. Regeringens svar har varit att skärpa reglerna för offentliga sammankomster och begränsa organisationsfriheten, något som bonderörelser och fackföreningar beskriver som öppet fascistiskt.
Den borgerliga staten kan inte reformeras bort från sin egen parasitära natur
De massiva protesterna på Filippinerna visar ännu en gång hur korruption inte är ett avsteg, utan en organisk del av den borgerliga statsapparaten. När miljarder försvinner i projekt som aldrig byggts är det inte ett ”misstag”, utan ett uttryck för hur staten fungerar när den tjänar kapitalets och elitens intressen.
Att hundratusentals människor – de flesta från arbetarklass och landsbygd – går ut på gatorna visar på en växande insikt: den borgerliga staten kan inte reformeras bort från sin egen parasitära natur. Den existerar för att omfördela rikedomar uppåt, inte för att skydda arbetarklassens livsvillkor.
Att regeringen samtidigt begränsar mötesfriheten och organisationsrätten, och att bonde- och arbetarorganisationer kallar åtgärderna ”fascistiska”, visar tydligt åt vilket håll den politiska utvecklingen rör sig. När systemet skakas av massmissnöje reagerar det alltid med repression.
För arbetarklassen betyder detta att kampen måste fortsätta – med egna organisationer, egna krav och en klar förståelse för att varken korruptionen eller fattigdomen kan avskaffas inom kapitalismens ramar.
