UTRIKES FACKLIGT I Italien har metallarbetarna på stålkoncernen Acciaierie d’Italia inlett en kraftfull protestvåg mot hotande massuppsägningar. Efter att förhandlingarna med regeringen om bolagets framtid återigen slutat utan resultat, utlystes en 24-timmarsstrejk från den 19 till 20 november – samtidigt som arbetarna ockuperade anläggningarna i flera av landets viktigaste industristäder.
Strejken lamslog produktionen i vad som beskrivs som Europas största stålkomplex. Men kampen stannade inte innanför fabriksgrindarna. I Taranto gick arbetarna ut på vägarna, blockerade centrala motorvägar och spärrade av infarter till det närliggande oljeraffinaderiet Eni. I Genuas industristadsdel Cornigliano stoppades trafiken på viktiga leder, och protesterna spred sig vidare till anläggningar i Novi Ligure, Racconigi och Salerno. På så sätt gjorde metallarbetarna klart att konflikten inte bara gäller ett enskilt företag, utan hela den industriella strukturen runt stålproduktionen.
Bakgrunden är en ny ”omstruktureringsplan” för Acciaierie d’Italia, som enligt arbetarna i praktiken innebär stora personalminskningar och fortsatt osäkerhet om anläggningarnas framtid. Fabriken i Taranto, som länge varit centrum för striden, har i åratal präglats av både ekonomisk kris och svåra miljöproblem. Sedan 2019 står hela komplexet under särskild statlig nödförvaltning, medan regeringen söker en ”strategisk investerare” som ska gå in med kapital för modernisering och så kallad ”dekarbonisering”.
Mitt i protesterna har näringsministern Adolfo Urso kallat till ett nytt möte med fackförbunden och regionala företrädare, planerat till den 28 november. Regeringen framställer processen som en balansgång mellan ”miljökrav”, ”marknadsvillkor” och ”jobbens bevarande”. För arbetarna innebär denna balans i praktiken att de förväntas bära hela krisens kostnad: antingen genom uppsägningar och försämrade villkor, eller genom att fortsätta arbeta i en miljö där både hälsa och lokalsamhälle offras för stålkapitalets lönsamhet.
Arbetarklassen sätter sin egen tyngd i vågskålen
Ockupationerna i Genua och Taranto visar att metallarbetskraften inte tänker passivt acceptera att deras arbetsplatser styckas upp och offras i spelet mellan staten, internationella investerare och energibolag. Genom att ta kontroll över fabriksområdena och blockera de transportleder som är nödvändiga för kapitalets cirkulation sätter arbetarklassen sin egen tyngd i vågskålen. Samtidigt blottläggs statens roll: inte som ”neutral medlare”, utan som förvaltare av en stålindustri där arbetarnas jobb, hälsa och livsmiljö ställs mot storbolagens vinster och Italien som konkurrerande imperialistisk industrimakt.
