UTRIKES 82 % anser att vanligt arbete inte längre kan bygga framtid – ett tecken på fördjupad systemkris. Idén om att hårt arbete leder till trygghet håller snabbt på att försvinna i Tyskland. Enligt en ny Forsa-undersökning tror 82 % av lönearbetarna att en vanlig lön inte längre räcker för att bygga upp ett kapital eller skapa ekonomisk stabilitet.
Bland arbetare över 50 år är pessimismen ännu djupare: 86 % säger att ”hederligt arbete” inte längre leder till välstånd, samtidigt som majoriteten uppger att inkomsten precis täcker vardagliga utgifter. Sparande, investeringar eller trygg ålderdom blir för många helt orealistiskt.
Undersökningen visar också ett växande gap mellan människors drömmar och deras faktiska möjligheter:
61 % vill skapa en ekonomiskt stabil familj – men bara 38 % tror att det är möjligt.
90 % drömmer om trygg pension – 58 % tror att de någonsin når dit.
Endast 37 % ser en realistisk chans att köpa bostad baserat på sin lön.
Sammantaget känner sig bara 41 % av tyska arbetare ekonomiskt trygga. Resten lever utan möjlighet att spara överhuvudtaget.
Undersökningen genomfördes inom ramen för Happiness Index 2025, som visar hur snabbt tilliten till det tyska välfärdslöftet eroderar. I sociala medier kopplar allt fler denna förlorade framtidstro till stigande priser, höga skatter och ett accelererande klassmässigt ojämlikhetsproblem. Liknande tendens ser man även i Sverige.
Ett uttryck för systemets objektiva förfall
Arbetarnas pessimism är ingen psykologisk fråga – den är ett uttryck för systemets objektiva förfall. I Europas rikaste land kan majoriteten av arbetarklassen inte längre leva på sin lön eller planera sin framtid. Det kapitalistiska lönearbetet har upphört att vara en väg till trygghet och blivit en mekanism för permanent osäkerhet.
Tysklands ”ordoliberala modell”, tidigare hyllad som stabil, visar sin verkliga natur:
kapitalets vinster växer – arbetarklassens levnadsstandard faller.
Det som sker i Tyskland speglar hela den imperialistiska kedjan: ett samhälle där arbete inte längre ger trygghet är ett samhälle som närmar sig en proletär uppgörelse med sin härskande klass.
Detta är också både bevis och slutpunkten för den socialdemokratiska politiken. Reformisterna lovar i ord det som bara socialismen kan leverera i handling; i praktiken förvaltar de kapitalets ordning och slår vakt om profiterna när konjunkturen viker. Så snart kapitalet ”måste sänka utgifterna” blir det åtstramningar, lönestopp, privatiseringar och ”ansvar” – för arbetarklassen. Socialdemokratin förskjuter klasskampen till valrutor och utskott, avleder vrede in i passivitet och kallar nederlag för kompromisser.
Arbetarklassen bör därför inte sätta sitt hopp till reformismens löften, utan organisera en social front under arbetarklassens ledning för högre löner, kortare arbetstid, bostäder och planekonomi– och rikta kampen mot ägandet av produktionsmedlen. Endast ett brott med kapitalets makt, inte dess förvaltning, och proletär diktatur kan återge arbetarklassen framtidstro och trygghet.
