Ur ett marxistiskt perspektiv är det ingen slump att fascistiska grupper vågar visa upp sig mer när kapitalismen går in i en fördjupad kris. När de ekonomiska motsättningarna skärps och den härskande klassen tappar legitimitet, öppnas ett utrymme där reaktionära krafter kan träda fram som systemets yttersta försvarare. I ett sådant läge tenderar staten att slå in på en mer repressiv väg, och regeringen, vare sig rödgrön eller blåbrun, driver på för allt mer repressiva lagar som avser att försvåra arbetarklassens motstånd till denna utveckling.
Fascismens ökade synlighet är därför inte ett tecken på styrka i sig, utan på ett kapitalistiskt system som inte längre förmår hantera sina egna kriser utan att ta till hårdare metoder. Detta är exakt varför arbetarklassen måste formulera ett revolutionärt svar på kapitalismens sönderfall. Det är endast genom den revolutionära kampen för socialismen och arbetarmakten som grunden för fascismens framväxt rycks undan och vi kan garantera ett samhälle där alla människor oavsett ursprung eller sexuell läggning får leva sina liv fritt från exploatering och förtryck.
Vår devis är fortfarande samma som för snart 90 år sedan, när över 500 heroiska svenska arbetare reste ned till Spanien för att strida mot fascismen i de Komintern-organiserade Internationella Brigaderna:
¡No Pasaran!
