UTRIKES En ny studie från EU-kommissionens generaldirektorat för migration och inrikes frågor visar att tvångsarbete i Europa nu närmar sig samma omfattning som den sexuella exploateringen – den form av människohandel som länge dominerat statistiken.
Rapporten pekar särskilt ut Italien, Finland, Frankrike, Spanien och Nederländerna som länder där antalet fall av arbetsrelaterad exploatering ökar. Särskilt utsatta är lågavlönade migrantarbetare inom jordbruk, byggsektor, hotell- och restaurangbranschen, turism samt hemtjänst och omsorg i privata hem. Där kombineras låga löner med beroendeställning: otryggt uppehållstillstånd, skulder, språkbrist och isolering gör att många saknar reella möjligheter att säga nej.
Forskarna beskriver exploateringen som ett ”kontinuum”: från ”mindre” överträdelser av arbetsrätten – obetalda övertidstimmar, osäkra kontrakt – till rena tvångsförhållanden där människor hålls kvar genom hot, bedrägeri eller missbruk av deras utsatta situation. Juridiken släpar efter. I länder som Italien och Frankrike finns särskilda brottsrubriceringar för slaveri och tvångsarbete, medan Finland, Spanien och Nederländerna främst hanterar fallen inom den mer övergripande lagen om människohandel. Det höga beviskravet gör att många offer aldrig får upprättelse.
Istället för skarpa förslag om stärkt ställning för arbetarna stannar kommissionen i huvudsak vid rekommendationer om bättre utbildning för arbetsmiljöinspektörer och polis, så att de lättare kan ”identifiera tecken på exploatering”. Det betyder i praktiken att ansvaret ännu en gång läggs på enskilda tjänstemän, medan den ekonomiska logik som driver fram tvångsarbete – kapitalets jakt på billigast möjliga, utbytbar arbetskraft – lämnas orörd.
Det finns ingen skarp mur mellan ”lagligt” låglönejobb och öppet tvång
Att tvångsarbete nu närmar sig sexslaveriet i omfattning i EU visar hur långt nedmonteringen av rättigheter har gått. Under kapitalismen finns ingen skarp mur mellan ”lagligt” låglönejobb och öppet tvång: det är gradskillnader i samma kedja. För arbetarklassen och migrantarbetarna i Europas jordbruk, byggbodar och städfirmor handlar kampen därför inte bara om högre lön, utan om något elementärt – rätten att inte behandlas som förbrukningsvara.
