UTRIKES USA har kraftigt förstärkt sin militära närvaro i Karibien och vid Venezuelas havsgränser. Officiellt talar president Donald Trumps administration om en offensiv mot internationell narkotikahandel – men från Caracas beskrivs utvecklingen som förberedelser för en våldsam regimförändring med oljan som verkligt mål.
Venezuelas president Nicolás Maduro pekar på landets enorma energitillgångar som förklaringen till trycket från Washington. Enligt OPEC:s senaste statistik sitter landet på omkring 303 miljarder fat bevisade oljereserver – nästan en femtedel av världens totala kända olja och därmed den största samlade reserven globalt. Saudiarabien uppskattas ha 267 miljarder fat, Iran 209 miljarder och Irak 145 miljarder. Kanadas bituminösa oljesand räknas inte in i OPEC:s lista, trots regeringens uppgifter om 171 miljarder fat.
Samtidigt utnyttjas denna potential i mycket begränsad utsträckning. Venezuela stod nyligen bara för runt 1,3 procent av världens faktiska oljeproduktion, medan USA självt kontrollerar över 18 procent av utvinningen, tillsammans med Ryssland och Saudiarabien som andra stora producenter. För analytiker är det därför tydligt att konflikten handlar mindre om dagens flöden och mer om kontrollen över framtidens reserver.
Den militära upptrappningen har redan lett till en rad blodiga incidenter. Under de senaste månaderna har Pentagon (Krigsministeriet) genomfört operationer i Karibiska havet och östra Stilla havet där minst 22 fartyg slagits ut och över 80 människor dödats. USA beskriver insatserna som ”träffar mot knarkkarteller”, men kritiker ifrågasätter om den typen av riktade attacker kan påverka den djupt förgrenade narkotikahandeln i grunden. I stället ses våldet som en del av ett politiskt tryck mot Caracas, där hotet om direkt intervention hålls levande.
Det handlar därför inte om någon “självständig kurs” i ett vakuum. Venezuelas olja är sedan länge indragen i andras balansräkningar: ryska och saudiska intressen säkrar inflytande via OPEC+-samordning och joint ventures, medan det kinesiska kapitalet – genom lån-mot-olja, andelar i fält och infrastruktur – har byggt upp en uthållig närvaro i hela Latinamerika. Just detta fotfäste är vad USA nu försöker klippa av med flottuppbyggnad, sanktioner och påtryckningar: en ny Monroe-doktrin i praktiken, där valet står mellan vilken imperialistisk pol som ska mjölka samma resurser. För Venezuelas arbetarklass betyder det fortsatt åtstramning, politisk instabilitet och att landets rikedomar används som brickor i andras spel. Den enda verkliga utvägen ligger inte i att byta beskyddare, utan i att bryta alla bindningar till utländskt och inhemskt kapital, socialisera energisektorn under en proletär diktatur och planera produktionen efter samhälleliga behov – inte profit.
