UTRIKES FACKLIGT Storbritanniens premiärminister Keir Starmer har uttalat sig om de uppmärksammade uppsägningarna på spelstudion Rockstar, känd för spelserien Grand Theft Auto. Regeringen meddelar att man nu ska granska om bolaget brutit mot arbetsrätten och om uppsägningarna i praktiken är ett angrepp på facklig organisering.
Frågan lyftes i parlamentet av Labour-ledamoten Chris Murray, som berättade att Rockstar sagt upp 31 personer under oklara omständigheter. Efter ett möte med studions ledning uppgav han att han fortfarande tvivlar på att lagens krav har följts, och pekar på att bilden som ges utåt inte stämmer med de anställdas vittnesmål.
Det brittiska facket IWGB, som organiserar arbetare inom bland annat spelbranschen, menar att uppsägningarna riktats direkt mot fackligt aktiva. Enligt fackets ordförande Alex Marshall var samtliga 31 uppsagda antingen medlemmar i facket eller anslutna till en sluten facklig grupp på arbetsplatsen. Han beskriver åtgärden som ett av de grövsta exemplen på fackfientliga metoder i spelindustrins historia.
Ägarbolaget Take-Two Interactive hävdar å sin sida att det handlar om ”grova disciplinbrott” och förnekar att uppsägningarna skulle ha något med facklig aktivitet att göra. Den förklaringen ifrågasätts nu både av IWGB och av flera politiker, som ser ett mönster där arbetsköpare försöker sätta skräck i organiserade arbetare i en sektor där vinsterna är stora men villkoren ofta osäkra.
Bara genom stark facklig organisering, offentlighet och solidaritet kan man försvara rätten att organisera sig
Att premiärministern säger sig ”ta frågan på allvar” visar att konflikten nått en nivå där den inte längre kan behandlas som en intern fråga för företaget. Samtidigt vet vi att tillsynsmyndigheter och regeringar i kapitalistiska stater ytterst verkar inom ramar som inte rubbar ägarnas makt. För arbetarklassen – också i den så kallade kreativa ekonomin – återstår den grundläggande lärdomen: det är bara genom stark facklig organisering, offentlighet och solidaritet över branscher och länder som man kan försvara rätten att organisera sig utan att riskera att kastas ut så fort profiten hotas av ett kollektivt ”nej”.
