UTRIKES FACKLIGT Centret för indiska fackföreningar (CITU) har utlyst en landsomfattande generalstrejk den 12 februari 2026, i protest mot regeringens arbetsmarknadspolitik. Beskedet kom vid avslutningen av organisationens 18:e rikskonferens i Visakhapatnam, där tusentals delegater och arbetare deltog i ett avslutande massmöte och marsch. Konferensen valde Sudip Dutta till ny ordförande och A. Karim till generalsekreterare.
I sitt tal riktade Dutta hård kritik mot de fyra nya arbetslagspaketen som regeringen försöker driva igenom. Enligt CITU innebär kodifieringen i praktiken att rättigheter som arbetarklassen erövrat under mer än hundra års kamp skalas bort: lättare uppsägningar, längre arbetsdagar, svagare skydd för facklig organisering och större frihet för kapitalet att kringgå kollektivavtal. Planen för 12 februari är att slå mot systemets känsligaste nerver: blockader av motorvägar och järnvägar, stopp på fabriker och logistiknav och samordnade aktioner tillsammans med jordbruksorganisationer. Målet är att göra det omöjligt för regeringen att låtsas som att den kan köra över arbetarklassen utan motstånd.
Fackliga företrädare påminde också om tidigare segrar. Genom flerårig kamp har arbetarna lyckats stoppa privatiseringen av ett stålverk och ett varv, och tvingat tillbaka privata intressen som försökt lägga beslag på offentliga tillgångar. Generalstrejken i februari lyfts fram som nästa steg i en längre klasskonflikt där frågan gäller vem som ska bära krisens kostnader – kapitalägarna eller den indiska arbetarklassen.
Bakom ord som ”förenkling” och ”modernisering” av arbetsrätten döljer sig samma projekt som i EU och resten av den kapitalistiska världen: att stärka borgarklassens makt på arbetsplatserna och göra arbetskraften mer utbytbar, billigare och lättare att disciplinera. Att CITU och andra stridbara organisationer samlar både industriarbetare och småbönder i en gemensam mobilisering visar potentialen för en social front under arbetarklassens ledning. Om generalstrejken lyckas lamslå produktion och transporter blir det ännu ett konkret bevis på att det är arbetarklassen – inte regeringen, inte kapitalägarna – som i praktiken håller hela den indiska ekonomin igång, och därmed också har styrkan att förändra den.
