UTRIKES FACKLIGT Skolor över hela Italien har tvingats ställa in undervisningen när en två dagar lång nationell strejk inom utbildnings- och forskningssektorn genomförs den 12–13 januari. Bakom mobiliseringen står flera stora fackliga organisationer, och strejken omfattar inte bara lärare utan även administrativ, teknisk och stödpersonal. Många skolor har i praktiken stoppat verksamheten, och elevfamiljerna varnades i förväg om störningar genom officiella cirkulär.
Kärnkravet från de strejkande är höjda löner upp till genomsnittlig EU-nivå, samt införandet av måltidskuponger. Facken kräver dessutom att arbetet i skolan erkänns som särskilt slitsamt, vilket skulle ge rätt till utökade sociala rättigheter. I kraven ingår också sänkt pensionsålder och att varje skola ska ha en fast anställd psykolog för att stödja både personal och elever. En central konflikt gäller situationen för lärare som arbetar med barn med särskilda behov: fackföreningarna vill stärka anställningstryggheten och ge familjer rätt att behålla samma stödlärare över tid för att säkra kontinuitet.
Missnöjet riktas även mot skolledningen och staten som arbetsköpare. Facken kräver skärpt kontroll av rektorerna så att de nationella kollektivavtalen verkligen följs, i en sektor där osäkra anställningar, tillfälliga kontrakt och ständiga nedskärningar har blivit norm. Att lärarna nu går ut i strejk bara veckor efter protester mot ökade militära utgifter visar hur den italienska staten prioriterar: pengar finns när det gäller upprustning inom NATO-ramen, men inte till de arbetare som bär upp skolor, forskning och omsorg om barnen. Lärarkårens kamp handlar därför inte enbart om lönenivåer, utan om vilket samhälle som ska byggas – ett där utbildning ses som kostnad att pressas, eller som en rättighet för arbetarklassen som kräver verkliga resurser och tryggade villkor för dem som arbetar i den.
