MILJÖ, KLIMAT Hundratals jättelika slukhål gapar i jordbrukslandskapet på Konyaslätten i Turkiet. Somliga har funnits under lång tid, men under de senaste åren har nya bildats i rasande fart. Det beror på att grundvattennivån sjunker till följd av torka och av att grundvattnet pumpats upp för att bevattna fält med vattenkrävande grödor. Dagens Nyheter diskuterar vattenkrisen i en artikel som känns som apokalyptisk läsning där lösningarna känns utopiska i dagens samhälle.
När det gäller Konya handlar det om att gigantiska hålrum under jordbruksmarken helt enkelt faller ihop: vattenreservoarerna som en gång bar upp marken är borta, den förlorar sitt stöd och kollapsar. Rapporten ”Global water bankruptcy”, som gjorts av FN-universitetet UNU visar liknande mönster över hela världen.
– Många regioner lever över sina hydrologiska tillgångar och många livsviktiga vattensystem har redan gått i konkurs, säger huvudförfattaren Kaveh Madani, föreståndare för institutet för vatten, miljö och hälsa vid UNU, i ett pressmeddelande.
I vissa städer – som Teheran, Mexiko City och kaliforniska Tulare – har vattenuttagen gått så långt att markytan sjunker med upp till 25 centimeter per år. Marklagren pressas ihop när vattnet försvinner detta och det betyder att de försvunna vattenmagasinen aldrig mer kan fyllas på. Det hela beror förstås inte bara på ett ohämmat vattenuttag för att främja ekonomiskt profitabla grödor, utan också på klimatförändringarna som medfört torrperioder där grundvattnet används som reserv.
I Iran har folket genomlevt den torraste hösten på 50 år och man har nästan tömt Urmia-sjön som en gång var den största sjön i mellanöstern. Grundvattnet är på upphällningen, och regimen funderar på om huvudstaden ska evakueras. Det kastar också ett nytt ljus över de blodiga protesterna som just nu pågår i landet: folket står inför en miljökollaps som orsakats av en överklass som systematiskt utarmat livsmiljön.
FN-rapporten pekar dessutom på att många av planetens naturliga buffertsystem för vattnets kretslopp har skadats eller försvunnit. Under de senaste 50 åren har naturliga våtmarker som tillsammans motsvarar hela EU:s yta torrlagts – våtmarker som tidigare var ett skydd mot extrema väderhändelser. Världens glaciärer som förser ca två miljarder människor med vatten har förlorat 30 procent av sin massa sedan 1970. I denna vattenbristens värld är nu hälften av världens matproduktion hotad: tre miljarder människor lever i områden där vattenreserverna sviktar, samtidigt som över 50 procent av den globala matproduktionen sker i just dessa regioner. Även Sverige kommer att känna av detta.
– På kort sikt kommer vi sannolikt att märka hur matpriserna stiger, eftersom en stor del av den mat vi äter produceras i andra länder. Men på längre sikt riskerar vi att få vattenbrist även här, till exempel på Gotland och i Skåne, säger Giuliano Di Baldassarre, professor i hydrologi vid Uppsala universitet.
Jordbruket svarar för 70% av vattenförbrukningen och Di Baldassare mena ratt vi måste ställa om till mindre vattenkrävande grödor och mer hållbar boskapsuppfödning. Han framhåller att det viktigaste budskapet i rapporten är att det inte går att lösa vattenbristen genom att fortsätta gräva allt djupare brunnar eller bygga större dammar. Att fortsätta som förut skapar en ond spiral: åtgärder som på kort sikt ökar vattentillgången leder ju ofta till ännu större förbrukning. Med ökande vattentillgång kan jordbruket satsa på mer vattenkrävande grödor som går att sälja till högre pris. Att förändra detta är svårt menar professorn, eftersom det innebär att hela samhället måste förändras och som vanligt öppnas hopplöshetens fönster för en kall vind.
Katastrofen beforskas och rapporteras, och det kommer goda förslag som varje läsare förstår är omöjliga att genomföra i dagens samhälle: vi måste odla sådant som kräver mindre vatten, vi måste stoppa klimatförändringarna, vi måste sluta upp att driva på vattenförbrukningen för att skapa större lönsamhet. Vi får också veta att konflikter om vatten över statsgränser i allt torrare områden ökar, och att de drabbade länderna borde samarbeta. Någonstans, tänker man, vet både forskare, journalister och myndigheter att detta är fromma förhoppningar och en storm av ord.
Jo, det finns en väg ut. Apokalypsen är inte nödvändig, men utvägen kan aldrig nämnas av dem som lever på profit från förödelsen. Det är en svår väg: det betyder att arbetare och bönder måste ta makten från dem som utsuger folken och pressar in dem i en hopplös situation, samtidigt som de fördärvar deras livsbetingelser. Det betyder att vi tillsammans måste ta hand om de problem som kapitalets rovdrift på människa och miljö skapat och genomföra de åtgärder som krävs. Det finns ingen hjälp att hämta utifrån: folken själva måste klara av detta. Det betyder förmodligen svåra val och avvägningar, men i slutändan låter det arbetare och bönder bygga ett hållbart samhälle där vi kan utvecklas istället för att kämpa för överlevnad i en värld som fördärvas för att ett fåtal ska kunna håva in sin profit.
