KRÖNIKA I Latinamerika har man konstaterat flera gånger att de som kallas socialister när de får regeringsmakten bereder vägen för högerpopulisterna och reaktionens uppsving. Det har man sett i Argentina, i Chile, i Ecuador och på andra ställen. Folket ger gång på gång sitt förtroende till dessa socialdemokrater som för det mesta bildar folkfronter tillsammans med andra små eller stora vänsterorganisationer och lyckas bilda regering.
Vi pratar förstås om kapitalistiska länder med extrem fattigdom å ena sidan och en rik borgarklass å andra.Länder som genom historien har genomlidit hårda fascistiska regimer med USA:s direkta inblandning. Folket i dessa länder har genom åren skapat en antiimperialistisk känsla som vänder sig mot USA. Det känner borgarklassen till, och när tiden är lämplig för socialdemokraternas regeringsmakt knyter de sina affärer till framförallt Kina och Ryssland. Det ser man lite överallt, som i Brasilien, i Peru och i Venezuela.
Venezuelas borgarklass behöver, precis som som alla andra borgarklasser, en säkerhet för att kunna fortsätta utsugningen av arbetarklassen, fattiga bönder, alla arbetande människor. Säkerheten varierar från period till period. I Venezuelas fall har en del av borgarklassen, den del som inte har stora affärer med Kina och Ryssland och känner sig åsidosatt, bestämt sig för att bli av med Maduro sedan några år tillbaka. De vill knyta band med USA:s monopol istället. Det blev tydligt under Bidens tid och nu med Trump.
Att analysera varför USA monopol vill aktivera sig i Venezuela och sparka ut kineserna är alldeles uppenbart och inte så komplicerat, så det är något vi inte ska gå djupare in på! Att analysera varför USA ingrep i Venezuela är inte heller så komplicerat. USA:s monopol tycker att kineserna har fått för mycket utrymme i Latinamerika.
Men hur blev det med folket under alla dessa år under Maduros styre?
Gång på gång har Riktpunkt skrivit att Venezuelas Kommunistiska Parti har protesterat mot Maduros regim, som är antikommunistisk och folkfientlig, och de har fler flera gånger utsatts för repression, och till och med dödlig sådan. Maduro har fört en folkfientlig politik och tagit bort nästan alla reformer som infördes under Chavez period. Han har slagit till mot fackliga, demokratiska och andra arbetarvänliga erövringar, och fattigdomen ökade markant under hans tid. Den folkfientliga politiken gav luft under vingarna för reaktionära element som ville försöka ta bort Maduro från makten på alla möjliga sätt – alltid med hjälp av USA och CIA. Maduro har regerat med Kina som ekonomisk bundsförvant och på det viset ersatt den amerikanska imperialismen med den kinesiska. Därmed har Maduro med sin politik berett vägen för borgarklassens reaktion. Maduro har inte beväpnat folket för att stå emot USA:s och reaktionens attack. Han litar inte på sitt folk och gynnar bara borgarklassens intressen.
Att solidarisera sig med Maduros regim som har varit fientligt mot Venezuelas folk och kommunisterna i PCV är inte vår uppgift. Att vara för Maduro är inte den proletära internatonalismens uppgift! Vi står solidariska bara med Venezuelas folk!
Vi fördömer förstås USA-attacken där flera människor miste livet! Och självklart fördömer vi Maduros avlägsnande. Han ville nog framstå som en folkhjälte, men jag tror inte att någon kommer att sakna honom. Vad gör FN förresten? Ingenting som vanligt! Västvärlden tycker att det är nödvändigt att bomba ett annat land och föra bort dess president. Kina och Ryssland har kommit med ett ljummet fördömande. De får expandera någon annanstans. Koncentrera sig på Taiwan och Ukraina kanske.
Det är bara Venezuelas folk, det folk som lider under kapitalismen, som har rätt att bestämma sin utveckling och sitt lands framtid. SKP:s snabba och välorganiserade solidaritetsmöte för Venezuelas folk utanför den amerikanska ambassaden visar solidaritetsvägen framåt!
Venezuelas folk heter inte Maduro!
Panos Alepliotis
