UTRIKES Kinas president Xi Jinping använde sitt nyårstal i Peking till att slå fast att ”återföreningen av vårt fosterland är ostoppbar” – dagen efter att omfattande militärövningar runt Taiwan formellt avslutats. De två dagar långa övningarna, kallade ”Justice Mission 2025”, simulerade en blockad av taiwanesiska huvudhamnar och innefattade omkring 200 stridsflygplan samt robotstyrkor, flottan och kustbevakningen. Enligt Taipei avfyrades 27 robotar, flera med nedslag mindre än 27 nautiska mil från öns kust.
Även efter att övningarna avslutats låg 25 kinesiska örlogsfartyg och kustbevakningsfartyg kvar runt Taiwan, samtidigt som övervakningsballonger skickades över öns norra kust. Kina motiverar upptrappningen med USA:s rekordstora vapenpaket till Taiwan och hävdar att den största risken för krig i Taiwansundet är ”separatism” på ön kombinerad med utländskt stöd. USA och flera västmakter, däribland Storbritannien, Japan, Australien, Filippinerna och EU, har i sin tur kritiserat övningarna som destabiliserande.
Samtidigt använder både Peking och Taiwan andra världskrigets arv i sin egen nationella berättelse. Xi lyfte fram den nykonstruerade minnesdagen ”Taiwans återlämnande” och betonade Kinas roll i kampen mot Japan, medan Taiwans president Lai Ching-te jämförde öns situation med Europas borgerliga demokratier på 1930-talet under hot från Nazityskland. Lai varnade i sitt eget nyårstal för Kinas ”expansionistiska ambitioner”, krävde ökade försvarsanslag och uppmanade oppositionen i parlamentet att sluta blockera en särskild militärbudget.
En central bricka i den imperialistiska motsättningen
Under ytan handlar konflikten om mer än symboler och ”nationell enhet”. Taiwan är en strategisk nod i världskapitalismens värdekedjor, inte minst genom halvledarindustrin, och en central bricka i motsättningen mellan den USA-ledda imperialistblocket och Kinas egna stormaktsprojekt. Xi:s tal, USA:s vapenleveranser och Taiwans upprustning speglar samma verklighet: i alla läger förbereder sig borgarklassen på att försvara sina vinster med militära medel.
Och varken de kinesiska ”marknadskommunisterna” – med uteblivna löner, superexploatering och brutalisering av arbetet – eller det USA-ledda blocket ställer den enda makt som faktiskt avgör allt en enda fråga: arbetarklassen. Det är arbetarna som förväntas leverera produktionsrekord, betala skattepaket, skicka sina söner och döttrar och blöda för ett krig som herrarna redan planerar och alltmer öppet utmålar som oundvikligt. För arbetarklassen i Kina, Taiwan och internationellt betyder ett krig om Taiwan bara död, förstörelse och fördjupad utsugning—oavsett vilken flagga som vajar på krigsfartygen.
