UTRIKES När lönen inte räcker till mat blir krediten en vardagsvara. I Argentina uppger allt fler hushåll att de måste ta lån, sälja ägodelar eller leva på kreditkort för att kunna köpa basvaror. Enligt officiella uppgifter säger 48% av hushållen att de inte ”kommer i mål” med ekonomin varje månad, och av dessa uppger ungefär en fjärdedel att de tvingas låna pengar för att klara utgifterna.
Skuldspiralen syns också i betalningsproblemen. Tidningen hänvisar till centralbanksdata som visar att andelen försenade betalningar på hushållslån i november 2025 låg på 8,8% och att oregelbundenheten är ännu högre för personliga konsumtionslån – runt 12%. Det betyder i praktiken att en växande del av arbetarklassens hushåll betalar räntor och avgifter på sådant som tidigare täcktes av lönen: hyra, mat, transporter och mediciner. När kreditutrymmet tar slut återstår ofta dyrare, informella lån eller betalningsförseningar som slår direkt mot boende och hälsa.
Samtidigt har själva köpvanorna i livsmedelsbutiker förskjutits mot kredit. Ámbito Financiero rapporterar att kreditkortens andel av inköpen i stormarknader steg från cirka 39% till 45% under 2025, medan betalningsförseningar kopplade till konsumtionskrediter ökade. Även Banco Central de la República Argentina beskriver i sin rapport om finansiell inkludering hur antalet personer med kortskulder och personliga lån ökade under 2025, samtidigt som ”återbetalningsregulariteten” föll.
Bakgrunden är den fortsatta åtstramningslinjen under president Javier Milei, där statliga utgifter skärs ned för att nå budgetbalans. Inflationen har bromsat jämfört med tidigare toppar, men för arbetarklassens hushåll har priset blivit en ekonomi där skulder ersätter lön: när kontanterna tar slut innan månaden gör det, tar krediten vid.
Skuldsättningen är inte en tillfällig “övergångsfas” utan en metod. När kapitalet inte kan höja profitkvoten nog via produktion ensam, öppnas nya kanaler: privat skuldsättning, avgifter, straffräntor och finansiell disciplin. Så binds arbetarklassen hårdare vid systemet – inte genom välstånd, utan genom skuld. Vägen ut går därför inte via “smartare lån” eller moralpredikningar om konsumtion, utan via organiserad klasskamp: lönekamp, priskamp, hyreskamp och facklig strid mot den politik som gör räntan till ett villkor för att ens kunna äta.
