UTRIKES FACKLIGT Australiska fackföreningar har inlett en landsomfattande kampanj för löner som ska stiga snabbare än inflationen och varnar för att strejker kan bli nästa steg, rapporterar The Canberra Times.
Enligt Australian Council of Trade Unions (ACTU) är den utlösande frågan boendet: hyror och bostadspriser tar en växande del av hushållens inkomster och gör heltidsarbete allt mindre liktydigt med trygghet. Facken kräver därför att kollektivavtal och minimilöner ska säkra årlig indexering på minst 4 procent.
Fackledningen, med Sally McManus i spetsen, riktar samtidigt kritik mot arbetsköparna återkommande argument att löneökningar måste “tjäna in sig” via produktivitet. Facken menar i stället att företagens bristande investeringar i kompetens och modernisering vältras över på arbetarna – medan levnadskostnaderna fortsätter uppåt.
Man kräver också politiska åtgärder som bryter bostadsmarknadens investerardrivna logik och minskar de skattemässiga fördelarna för stora fastighetsägare. Målet är att stoppa en utveckling där unga och arbetande familjer pressas ut från möjligheten till ett stabilt boende.
Det räcker inte med artiga uppvaktningar
Bakom konflikten står klasskärnan naken: boendet har förvandlats till en maskin för vinst, medan lönerna hålls nere i ”konkurrenskraftens” namn. Arbetarklassen förväntas samtidigt finansiera både fastighetskapitalets vinster och de sociala följdkostnader som följer av bostadsbrist, trångboddhet och skuldsättning. Det finns inget ”marknadsmisslyckande” här – det är marknadens logik. Så länge bostad ses som en vara och inte som en rätt, och så länge företagens investeringsstrejk belönas med skatterabatter, kommer reallöner och trygghet att malas ned.
Därför räcker det inte med artiga uppvaktningar. Facken i Australien – liksom här – behöver växla upp till en offensiv klasslinje: samordnade avtalskrav med automatisk indexering över inflationen, hyresstopp och sänkt hyrenivå, beskattning av fastighetsvinster och slut på investeringssubventioner, samt beredskap för strejk och blockader när kapitalet säger nej. Den avgörande frågan är om fackledningen står på arbetarklassens sida i handling: inte ”balanserar intressen”, utan organiserar kraften som kan tvinga igenom kraven – på arbetsplatserna, i hamnarna, i byggsektorn och på bostadsmarknaden.
